Kapitel 47: När medier, politiker och myndigheter agerar parallellt
Dagens ETC publicerade ett karaktärsmord som Annika Strandhäll genast spred vidare på Twitter (numera X) samma dag som Skatteverket satt på mitt kontor och granskade både mig och mitt företag. Slump?
Manipulerade citat – grunden för ett drev
I slutet av mars publicerades reportaget, baserat på intervjun i Sundbybergs stadshus. Jag blev genuint chockad. I intervjun sa jag tydligt – två gånger – att jag inte är medlem i någon grupp.
Ändå inleder de med rubriken:
”SD-politikern erkänner medlemskap i högerextrem kampgrupp.”
Så här inleddes intervjun:
Fråga: Vi undrar varför du är medlem och aktiv i kampsportsgruppen Palaestra FC.
Svar: Jag är inte medlem i den kampsportsgruppen, och har aldrig varit, ska jag säga.
Hur kan redaktionen omvandla det till ett “erkännande av medlemskap”?
Bild för illustration: Från Dagens ETC (montage).
Ett karaktärsmord i rubrikform
Reportaget publicerades med ett montage där mitt ansikte placerats bredvid Jonas Nilsson, som bär stridsväst och håller ett automatgevär. Ingressen löd:
“SD-toppen Richard Torsslow blev rikskänd när han ville riva en bro i Rinkeby för att stoppa kriminella. Men i det fördolda säljer han cannabiskräm med högerextremisten Katerina Janouch. Och tränar militär närstrid med en fascistisk kampgrupp – vars ledare är en ökänd nazistveteran, utpekad av Försvarshögskolan som en våldsbejakande extremist.”
Långt senare, i ett samtal med en vän, sökte hon på Google. När artikeln dök upp utbrast hon spontant:
“Vad har du gjort?”
Exakt den reaktion som artikeln var skriven för att väcka.
När myndighetsgranskning blir ett drevvapen
Jag hade genomgått två revisioner sedan jag blev lokalpolitiker för Sverigedemokraterna. Av någon anledning sammanföll revisionerna med mitt politiska engagemang och den första revisionen kom ganska snart efter att den debattartikel jag hade skrivit om Stefan Löfven blev publicerad och året efter mitt engagemang i Sverigedemokraterna blev offentligt.
En tredje skatterevision – nu på plats
Jag fick nu besked om en tredje skatterevision, trots att de två första revisionerna hade avlöpt helt utan problem. Vi hade redovisat korrekt och lämnat alla underlag i tid. Ändå kom en tredje revision; beskedet kom den 15 mars 2023.
Återigen: jag känner ingen företagare som genomgått en revision. Nu hade jag fått besked om min tredje.
Slump, tillfällighet eller osannolik timing?
Att två energiska herrar från Skatteverket satt vid min sida på kontoret och ställde frågor om fakturor, kvitton och andra underlag – just samma dag som Annika Strandhäll, tidigare socialförsäkringsminister, valde att skicka ut det här karaktärsmordet via Twitter – kändes overkligt.
Medan jag tog fram underlagen till tjänstemännen från Skatteverket såg jag mobilskärmen lysa upp av meddelanden från journalister och vänner – och insåg att påhoppet skulle slå mot inte bara mig utan även min familj. Jag förstod också att det parti jag representerat och jobbat för skulle ta chansen att göra sig av med mig.
En revision av mitt företag och av mig
Vid ett tillfälle sa en av de utsände att han tidigare arbetade med grov ekonomisk brottslighet men nu jobbade med “det här”. Jag frågade aldrig vad “det här” var. Man vill inte gå i polemik med myndighetspersoner.
Vid ett annat tillfälle frågade en av myndighetspersonerna om ett lån jag hade gett mitt företag, om jag hade tagit ut någon ränta och hur den räntan var beräknad. Jag förklarade att det var samma ränta som på vår checkkredit och berättade ungefär hur mycket det hade blivit i pengar. Då svarade han:
“Ja, just det. Det såg vi när vi gick igenom din privata deklaration.”
Utöver företagets samtliga verifikationer hade de dessutom granskat min privata deklaration. Det framstod inte som en revision, utan som ett försök att till varje pris sätta åt mig.
När statlig aktivitet blir en metod
Den här revisionen var alltså något att ta på största allvar. De hade gjort två försök tidigare att hitta något på mig och nu hade de nagelfarit två års bokföring och även gått igenom mina privata deklarationer. Av en händelse skrev jag min gymnasieuppsats om Halvar Alvgard, som råkade riktigt illa ut när han granskades av myndigheterna. Så jag var fullt medveten om vilka resurser myndigheter har när de väl vill agera.
Som av en slump skedde den här revisionen samtidigt som vänstern drog igång hela drevet med Dagens ETC, Expo, Annika Strandhäll och alla som ville lyssna och dela.
Som enskild individ kunde jag inte stå emot trycket, och jag förstod att fler skulle ta chansen att ge sig på mig.
Ju längre revisionen fortskred desto tydligare blev det att de inte undersökte något speciellt missförhållande utan att de med alla medel försökte hitta något fel hos mig. Revisionen på plats följdes upp av frågor och mer informationsinhämtning. Till slut frågade de om enskilda återbetalningar på några hundralappar till vanliga privatkunder som av någon anledning ångrat sitt köp.
En drevlogik utan botten
När ett drev som detta startar, hakar andra medier gärna på för att få trafik till sina egna sajter. Artiklar om “SD-politiker kopplas till nazism” är klickvänliga, oavsett om de är sanna eller ej. Journalister har i dag krav på sig att “få klick”, något som jag förstod redan när jag blev intervjuad med dold kamera första gången.
Jag förstod att detta kunde växa till något nationellt. Inte för att det fanns substans – utan för att systemet är byggt så.
Vänstern är ofta hatisk. Det handlar inte om sakpolitik, debatt eller idéer. Det handlar om att förstöra, marginalisera och förgöra. Jag har sett andra råka ut för det. Nu var det min tur och det slog naturligtvis inte bara mot mig utan hela min familj.
Ett hat bortom politik
Det som verkligen skakade mig var hatet som genomsyrade artikeln. Den utmålade mig som en person som smyger i skuggorna, förbereder sig för våld – som en tidsinställd bomb. Precis som uthängningen av människor i Ekerögruppen använde man ord och symbolik för att skapa känslor kring våld och hot. Här användes bilder på en beväpnad person och ord som “närstrid”, “nazistveteran”, “fascistisk kampgrupp” och så vidare. Allt för att skrämmas.
Reportaget hade inget med politik att göra. Det handlade om att framställa mig som farlig, ovärdig och extrem.
Och tyvärr fungerar det. Min bild, mitt personnummer och min hemadress hade redan tidigare lagts ut på en vänsterextrem hemsida. Nu kom nästa våg.
Vänsterpartiets gruppledare i Sundbyberg skickade hela reportaget till samtliga andra gruppledare i staden. Det är så det sprids – bakom ryggen, till alla vänner, bekanta, kollegor och släktingars kontakter. Utan att jag ges möjlighet att försvara mig. Och det går blixtsnabbt.
Vi tog ansvar – även när andra hotades
Trots att vi som Sverigedemokrater ofta utsatts för den här typen av har jag alltid agerar ansvarsfullt när våra motståndare hotades.
Jag har alltid menat att även våra politiska motståndare har rätt till trygghet. När en miljöpartistisk lokalpolitiker i Sundbyberg hotades i en Facebookgrupp – efter att Ursviksvägen gjorts om från två filer till en – agerade vi.
Vi i SD Sundbyberg mejlade ut till våra medlemmar och påminde om att vi inte bara är ansvariga för våra ord, utan också för vad de kan skapa för känslor.
Jag skickade dessutom en kopia till Miljöpartiet och skrev att om det fanns något mer vi kunde göra, så var det bara att säga till. De svarade aldrig.
Men vi tog vårt ansvar. För att så ska en demokrati fungera. Men det är en princip som vänstern inte verkar dela.
Hyckleriet i praktiken
Vänstern, som högljutt varnar för hot mot politiker har ofta inga problem med att själva hetsa mot sina meningsmotståndare. Det offentliga hyckleriet är monumentalt.
Många vänsterinriktade organisationer har stöd från en opinionsbildande elit som gärna framställer sig själva som moraliskt överlägsna. Advokatsamfundets generalsekreterare pekade ut en moderat riksdagsledamot med iransk bakgrund och kallade denne för en "brun råtta" – ett uttryck som saknar varje form av respekt i en demokratisk diskussion.
Hatets retorik i det offentliga rummet
En krönikör i Expressen publicerade kort därefter en artikel med rubriken: "Hur ska man bli av med mänskliga brunråttorna?"
I den artikeln skriver hon ordagrant:
"Jag svimmar inte om jag ser en riktig råtta. Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem [sic] om Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sina senaste bloggar."
Sammanfattningsvis uttrycker krönikören en vilja att ”utplåna” människor vars åsikter hon ogillar – en retorik som väcker starka historiska associationer. Det är ganska chockerande, och påminner faktiskt om 30-talet.
Så här skriver en person som varit anställd inom public service i över 30 år:
“Det enklaste sättet att bli av med idioter som Paludan är att låta honom bränna koraner utan polisskydd, så får vi se vad krypet törs göra.”
Detta handlar alltså om en person som bränner en bok – inte om någon som har hotat, hängt ut eller attackerat någon. Han har varken spridit lögner om politiker eller förstört någon annans liv. I Sverige har vi också en tradition av att utmana, håna och förlöjliga symboler som är viktiga för andra.
Ändå uttrycker skribenten en önskan att Paludan ska råka riktigt illa ut.
Det är svårt att förstå hur ett så starkt hat kan uttryckas öppet – men det visar hur långt det har gått bland liberaler och vänsterjournalister. Och det finns gott om exempel.
Min egen upplevelse av reportaget
Jag blev mycket tagen av reportaget om mig – och rädd. Inte främst för min egen skull, utan för min familjs. Min hemadress, bild och personnummer hade redan tidigare lagts ut på nätet av en annan organisation. När Expressen publicerar texter där människor med invandringskritiska åsikter beskrivs som så ovärdiga att de borde ”utplånas”, blir det på allvar – särskilt när man själv blivit uthängd.
När inflytelserika röster hetsar på det här sättet, finns det alltid en risk att någon uppfattar det som en uppmaning att agera – och tror sig göra en god gärning genom att skada en utpekad individ. President Donald Trump har utsatts för två mordförsök. Koranbrännaren Salwan Momika sköts till döds. Lars Vilks levde under ständigt dödshot. Fakta som borde få oss alla att tänka på hur vi uttrycker oss i det offentliga rummet.
Det handlar inte bara om smaklöshet – det är djupt obehagligt.
När det sprids med ett klick
Som jag nämnde ovan skickade Vänsterpartiets gruppledare hela reportaget till samtliga gruppledare i Sundbybergs stad. På så sätt sprids det snabbt – runt en person, bakom ryggen, utan att man ges möjlighet att bemöta anklagelserna.
Alla min äldste sons kamrater såg det. Även min frus vänner och bekanta fick det skickat till sig. När det väl börjar spridas går det inte att stoppa.
”En lögn hinner löpa jorden runt innan sanningen har hunnit få på sig byxorna.”
När politiker sprider desinformation
Vänstern är en perfekt propagandamaskin. Den omfattar allt från extrema vänsterorganisationer till tidningar med presstöd, riksdagspolitiker och myndighetsaktivister.
Annika Strandhäll var en av dem som utan eftertanke delade reportaget. Hon skrev:
”Läsvärt av ETC. SD-toppen Richard Torsslow har finansierat antisemitiska propagandafilmer och tränat närstrid i en högerextrem kampgrupp. Men det påverkar inte hans ställning i partiet, meddelar SD Sundbybergs ordförande.“
Två direkta felaktigheter:
Jag har inte finansierat antisemitiska filmer. Jag donerade en liten summa till en film med titeln “Varför är Sverige en mångkultur?”
Jag har inte tränat närstrid – jag deltog i kampsport, vilket är något helt annat.
När hyckleriet blir systematiskt
När en SD-politiker hängs ut, ska det slås hårt och brett och spridas maximalt. Men när en socialdemokrat hamnar i blåsväder gäller plötsligt helt andra regler.
Annika Strandhäll skriver:
Ta ansvar för vad du anklagat din riksdagskollega för. Man kan faktiskt inte bara skjuta från höften och skriva vad som helst. Du får ta ansvar för det. Det är människor med familjer det handlar om. Precis som du.
Om det fanns ett SM i hyckleri skulle Socialdemokraterna vinna varje år.
Ett medialandskap som fostrar en ny typ av politiker
Det är också den här drevmentaliteten hos journalister som har lett till en ny typ av politiker: sådana som kan väldigt lite, men som gärna upprepar karikatyrer och hat mot sina motståndare – för att vinna poänger. Den här trenden kanske började redan med Olof Palme, som en gång kallade en journalist för:
“Kloakråttan med de gula huggtänderna och den bara svansen.”
I valet 2014 var det Jan Björklund som liknade Jimmie Åkesson vid en lägervakt från andra världskriget som visade vilken typ av politiker han är.
En demokrati på glid
Vad händer med demokratin när vanliga personer inte längre kan göra sin röst hörd eller engagera sig politiskt utan att betala ett högt pris för det? Vad händer när traditionella medier sprider lögner och förtäckt hat mot enskilda individer?
För min del började det med en lögn i en rubrik som byggde på ett manipulerat citat. Men ska en vanlig medborgare behöva se sitt sociala liv, sina karriärmöjligheter och sin vardag ruineras av medier och ministrar?