Kapitel 30: Uthängningsmedia - Ekerögruppen
Några journalister hittar på historier, eldar upp varandra – och hänger ut vanliga människor med namn, adress och personliga uppgifter.
Vid den här tiden växte en genuin oro hos allt fler människor inför det ökande våldet. Några människor i Stockholm träffades regelbundet över middagar där intressanta och aktuella frågor diskuterades. En person höll en föreläsning om ett ämne och sedan diskuterades ämnet och därefter utbyttes idéer fritt. Man åt, drack lite vin, umgicks, lyssnade och samtalade.
En deltagare bjöd vid ett tillfälle in en vän till en av träffarna. Träffarna var informella och öppna – att bjuda med en bekant krävde inget godkännande. Alla deltagare betalade via Swish för mat och vin som några av deltagarna ordnade för samtliga. Syftet var främst att umgås, äta och diskutera hur man kunde påverka sin situation – både individuellt och tillsammans.
En kväll diskuterades det ökade våldet, invandring, segregation och Sveriges misslyckade integrationspolitik. Ämnen som diskuterades efteråt handlade om hur man håller sig trygg och vad enskilda personer kan göra för att påverka Sveriges politik och sin egen situation.
När insidan blev till ett scoop
Den inbjudna vännen – som visade sig vara journalist – deltog vid en eller flera av kvällarna och konstruerade senare en sensationell berättelse där han hävdade att gruppen var en beväpnad milis som planerade att ta över en kommun med våld och i princip bryta sig loss från Sverige.
Från samtalsklubb till mediesensation
Han fick Ledarsidorna.se att publicera en artikel om middagsklubben (artiklarna har nu tagits bort) – och det på ett högst uppseendeväckande sätt.
Journalisten intervjuades också av Kvartal, där intervjun fortfarande finns publicerad, om sanningshalten i påståendena. Kvartal förhöll sig avvaktande till de flesta påståenden.
Sensationsjournalistik utan verklighetsförankring
I artiklarna fanns följande meningar “Beväpnar sig med pumphagelgevär.”, och “Men Sverige radikaliseras nu i en allt snabbare takt. Det är nu vi ser hur den livsfarliga medelklassen börjar röra på sig.”
För den som reflekterade något djupare blev det uppenbart att bilden inte höll för granskning. Man kan ibland ta ett steg tillbaka och reflektera. Kan det här verkligen stämma?
För den som läser artikeln noggrant så lyser saker igenom, som följande citat:
”Det är efter ett föredrag med påföljande frågestund på Klubben som projekt Ekerö/Hållbart Sverige bildades tidigare i år, efter en brainstorming där ämnet handlade om vad som konkret skulle kunna göras av klubbmedlemmar för att vända den negativa, och enligt dem själva, ytterst bekymmersamma samhällsutvecklingen som vi nu är mitt uppe i på grund av den urspårade svenska migrationspolitiken”
Att få utlopp för sin otrygghet
Det handlar om människor som upplever en växande otrygghet, och som börjar inse att det som står i tidningarna, sägs i radio och visas på tv inte alltid stämmer. Men de är också medvetna om att det kan få konsekvenser för arbete, karriär och relationer – både egna och familjens – om de talar öppet om sina tankar.
Man kan också läsa följande citat:
”Under en arbetsdag så sent som lördagen den 8 december glider projektet över från att konkret planera maktövertagandet av en kommun till att snarare påminna om en lösare nätverksbaserad organisation som hämtat influenser och idéer från både alt right-rörelsen och counterjihad-organisationer.”
Citatet visar att journalistens konspirationsteori inte håller — men för att hålla liv i sitt scoop använder han ord som “alt right” och “counterjihad” som har en antydan till extremism och våld.
Verkligheten bakom rubrikerna
Det här är alltså en middagsklubb där ett ämne presenteras och sedan, efter några glas vin, brainstormar gruppen fritt kring vad som kan göras. Vid ett senare tillfälle går man igenom idéerna på ett mer nyktert och strukturerat sätt.
Det liknar knappast ett strategimöte à la Baader-Meinhof eller Rote Armee Fraktion. Det handlar snarare om vanliga, lite kulturella, svenskar från den övre medelklassen som oroar sig för sin egen, sina barns och landets framtid. Men tidningen försöker associera de här personerna till något hotfullt genom att nämna dem i samma mening som ”alt-right” och ”counterjihad”.
Det är värt att stanna upp och reflektera över vad man faktiskt bevittnat. Men det är inget vänsterjournalister brukar göra och inte heller gjorde i det här fallet. Gruppen beskrevs som en extrem terrororganisation som utgjorde ett hot mot hela Sverige. Egentligen är det anmärkningsvärt hur vissa journalister och delar av kultureliten konstruerar osannolika berättelser som de sedan själva tror på.
Då som nu lever vi i en tidsanda präglad av misstänksamhet och mediala övertramp. Ledarsidorna var en rätt etablerad nyhetssajt som reagerade överdrivet och okritiskt när möjligheten att ha avslöjat ett nätverk av “terrorister” visade sig. En advokat kontaktades och undersökte om det kunde vara högmålsbrott. Så här definieras högmålsbrott av Wikipedia:
Högmålsbrott regleras i brottsbalkens 18:e kapitel. Med termen åsyftas brott i syfte att omstörta statsskicket.[1] Högmålsbrott då hjälp tas från främmande makt är högförräderi, annars är det uppror.
Lägg märke till att Ledarsidorna då trodde att den här gruppen hade som mål att omstörta statsskicket. En grupp medelålders män och kvinnor från övre medelklass som träffades då och då för att äta, dricka vin och samtala om aktuella samhällsfrågor.
När journalisten och publicisten sedan träffade en advokat som tittade på materialet blev det tydligt att verkligheten såg annorlunda ut. Det fanns inget underlag för högmålsbrott, eller ens brott överhuvudtaget.
Privatpersoner betalar priset
Det Ledarsidorna faktiskt gjorde var att man exponerade personer med namn, telefonnummer och adress i olika dokument på sin egen webbplats. Självklart fick det enorma konsekvenser för de privatpersoner som var med på dessa träffar. Karriärer, vänskapsband och bekantskaper lider stor skada av den här typen av uthängningar.
Människor i deras närhet undrar om de planerar något, vilka de umgås med och vad de egentligen tänker och tycker. Uttrycket ”ingen rök utan eld” används ofta i sådana här sammanhang – något som ytterligare kan spä på misstänkliggörandet.
Rädslan för att bli utpekad och socialt isolerad
Många i Sverige oroar sig för att bli utpekade som nazister, rasister eller främlingsfientliga, eller för att hamna utanför den accepterade åsiktskorridoren.
Som vi såg i exemplet med Marcus Birros omtalade lunch var människor inte bara rädda för att associeras med sverigedemokrater – utan även med dem som i sin tur kunde tänkas associeras med sverigedemokrater. Att bli uthängd som en alt-right- eller counterjihad-anhängare får extrema konsekvenser, inte bara för den uthängda utan även för dennes familj.
Som tur är förstår allt fler att den här typen av artiklar har väldigt liten grund i verkligheten, men 2018 var det fortfarande en minoritet som genomskådade det. Konsekvenserna för några som var med blev naturligtvis väldigt allvarliga eftersom många människor är rädda för att umgås med människor som blir utpekade i pressen. Det påverkar vänner, familj och kanske framför allt arbetsmöjligheterna.
Ett uppvaknande
Samtidigt var detta ett tecken på att allt fler började få upp ögonen för vad som händer i Sverige och började inse att det är naturligt att tala om sin trygghet, reflektera över framtiden och förbereda sig för en mer osäker tid. Ett beteende som kultureliten hittills har lyckats stämpla som fascism och hot mot demokratin – vilket de även lyckades med denna gång.
För mitt politiska engagemang såg framtiden rätt ljus ut. Mitt uppdrag skulle strax bli mer omfattande – och jag var på väg att bli en så kallad SD-topp.