Kapitel 28: Uthängd med dold kamera – hur medier skapar en falsk berättelse
När Expressen kontaktade mig och sa att de filmat mig med dold kamera, fick jag en första konkret insikt i hur medier arbetar – och hur långt de är beredda att gå för att skapa en klickvänlig rubrik.
När jag var på väg till jobbet efter att ha stått i valstugan några timmar en förmiddag ringde det på min privata mobiltelefon och jag svarade som vanligt. Ungefär så här lät samtalet:
“Hej, jag heter XXX och är reporter på Expressen. Jag filmade dig med dold kamera när jag intervjuade dig. Så jag har dig inspelad. Vänta, jag spelar in det här nu. Så nu är inspelningen på.”
Det är naturligtvis mycket oroande att bli kontaktad av en journalist på det här sättet. Det var plötsligt, oväntat – och just kombinationen av ”jag har dig inspelad” följt av ”jag spelar in det här nu” gjorde mig väldigt nervös.
När journalister jagar en “bra story”
Det är en skrämseltaktik som journalister använder när de vill göra ett scoop. De ringer och chockar den de ska ”avslöja” när man inte är beredd, eller så dyker de upp fysiskt när man är upptagen med något annat och filmar när man blir överraskad.
De hoppas att man ska säga något ogenomtänkt som de kan spela in och använda sig av. Om det är sant eller speglar verkligheten spelar mindre roll.
Jag blev otroligt nervös och undrade vad jag eventuellt hade sagt som kunde användas mot mig.
När jag stått i valstugan hade jag bara pratat med väljare. Det innebar att någon utgett sig för att vara en vanlig väljare.
Min “strategi” i mötet med väljare
Det jag visste var att jag inte sagt något om islam, muslimer eller judar som jag inte kunde stå för öppet. Jag hade då en granne som är kulturell muslim. Han är som jag, företagare och förälder till två barn. Jag har en studiekompis från gymnasiet som är jude, företagare och förälder till två barn. När det kommer några frågor kring frågor som rör islam, invandring, Israel och judar brukar jag alltid tänka så här.
Skulle jag kunna stå för det jag säger, om de stod här med sina barn? Det underlättar väldigt mycket när man pratar med människor som har frågor om islam, islamisering och Israel. Även om det sällan eller aldrig blir den typ av diskussioner.
Det här betyder inte att jag förväntar mig att de ska hålla med mig om vad jag tycker. Men det betyder att jag inte har några åsikter som jag inte kan stå för öppet. Så om någon i hemlighet filmar mig, borde det inte spela någon roll. Men när en journalist ringer och säger att hon spelar in samtalet, väcker det förstås viss oro.
Jag försökte också undvika att skämta om känsliga ämnen eftersom det lätt kan misstolkas som att man tar lätt på dem.
Telefonsamtal med journalisten
Det här är min minnesbild av samtalet som jag tyvärr inte spelade in.
Kvinnan i telefon fortsatte: "Du sa att SD vill skrota hela det kommunala skatteutjämningssystemet, det stämmer inte med ert program - vad har du att säga om det?”
Om jag hade svarat något i stil med “jag menade inte riktigt så” eller liknande så hade jag på ett indirekt sätt erkänt att jag sagt det. Men jag hade haft en kort utbildning med dåvarande distriktsombudsmannen Mikael Strandman som berättat att man aldrig ska svara på frågor direkt. Säg vad som helst för att avböja, att du ska hämta barnen, att din hund är sjuk eller att undulaten behöver mat. Vad som helst, be alltid journalisten att maila frågorna.
Så jag sa att jag skulle in på ett möte och bad henne maila frågorna. Mycket riktigt, frågorna hon skickade var helt annorlunda. Jag hade aldrig sagt att det kommunala skatteutjämningssystemet skulle skrotas, däremot sa jag följande:
“Vad händer när hälften av Sveriges kommuner är som Malmö?”
Bakgrund till det kommunala utjämningssystemet
För att ge lite kontext, så lades grunden för det kommunala utjämningssystemet som Sverige har idag redan 1993. Tidigare betalades en större del av stödet till kommunerna ut i form av riktade statsbidrag. Som Sveriges Kommuner och Regioner (skr.se) formulerar det:
"Syftet är att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och regioner att tillhandahålla service oavsett skattekraft och kostnader som inte kan påverkas."
Utmaningar för ett avlångt land
Det finns enorma skillnader i avstånd, befolkningstäthet och förutsättningar mellan Sveriges kommuner. Sveriges mest tätbefolkade kommun har 6 000 invånare per kvadratkilometer, medan den mest glesbefolkade har nästan en kvadratkilometer per invånare.
Syftet med det kommunala skatteutjämningssystemet var alltså att kommuner med sämre förutsättningar skulle få likvärdiga möjligheter som de med bättre förutsättningar. Resultatet har dock blivit att vissa kommuner har slutat ta ansvar för sin egen ekonomi och förväntar sig att andra kommuner ska täcka deras utgifter.
Malmö – ett varnande exempel
Så här skrev Expressen i en artikel från 2022 med rubriken: Hur länge ska andra betala för Malmös slöseri?
"Malmö är landets tredje största stad och har faktiskt alla nödvändiga förutsättningar. Kommunikationen är bra och avstånden korta. Det är bara en halvtimmes tågresa till Köpenhamn, där företagen skriker efter arbetskraft. Några mil åt andra hållet ligger Lund, med ett världsledande universitet."
och
"Malmö är den kommun som får mest från det kommunala utjämningssystemet—5,5 miljarder kronor 2019 jämfört med Göteborgs 2,5 miljarder. Beräknat per invånare sjunker storstäderna visserligen på listan, men de borde egentligen inte ens vara i samma liga som de avfolkade områdena i inlandet av Norrland."
Det här illustrerar tydligt problemet med Malmö. Man har en storstad som har alla förutsättningar att vara en ekonomisk motor, men av någon anledning har kommunen blivit ett svart hål när det gäller finanser.
När ett felaktigt incitamentssystem får fullt genomslag
Problemet med Malmö kommun är att de inte längre bryr sig om att ha en balanserad budget. De förlitar sig öppet på enorma bidrag från andra kommuner för att få ihop sin ekonomi. När andra kommuner ser att de kan spendera andra kommuners pengar utan negativa konsekvenser, vad blir resultatet?
Så frågan var och är relevant: Vad händer när hälften av Sveriges kommuner är som Malmö?
Det klippet spelade man på Expressens webbsida som första inslag i något kort inslag om lokala företrädare. Jag antar att det lät bra att ha en företrädare för Sverigedemokraterna (SD) som varnade för Malmö kommun. Jag tycker fortfarande frågeställningen är aktuell, även om Malmös problem idag inte bara gäller den ekonomiska situationen.
Även andra kommunala företrädare filmades, men jag var först ut i inslaget.
Journalister och aktivister
Det hade såklart redan framstått ganska tydligt att det vi kallar journalister idag är aktivister som jobbar för att få klick och därför måste ha rubriker som skapar uppmärksamhet.
Ett nyhetsläsande i omvandling
I takt med att läsarna har fått internet, och särskilt mobiltelefoner, så har deras beteende förändrats drastiskt. Tidigare fick man en tidning i brevlådan eller köpte en själv. Då läste man de artiklar som fanns i tidningen man köpt eller prenumererade på.
Nu kan läsarna själva välja vilka artiklar de vill läsa, vilket innebär att rubriken måste locka läsare till klick för att någon ska läsa artikeln. Resultatet har blivit så kallade clickbaits, rubriker med bombastiska uttalanden eller avslöjanden, ofta med svag verklighetsförankring, som tränger undan artiklar med viktig samhällsinformation.
Vid den här tiden var Leif GW Persson och Sverigedemokraterna bland de mest klickvänliga fraserna man kunde ha i en rubrik. Så en rubrik kopplad till Sverigedemokraterna var nästan garanterad att generera många klick och därmed framgång för journalisten som skrivit den.
En fördom blir bekräftad
"Händelsen bekräftade för mig något jag länge misstänkt, eller anat. Att journalister inte längre försöker skildra sanningen. Att använda tveksamma intervjuer med dold kamera för att försöka hänga ut lokala företrädare, som för det mesta gör det här på sin fritid, tycker jag är väldigt fult.
Det som överraskade mig med den här intervjun, och något jag tycker blir alltmer uppenbart, är att skribenter (jag kallar dem inte journalister) först verkar bestämma sig för en bra berättelse. Sedan försöker de samla fakta och material för att ge den berättelsen trovärdighet. Vad som är sant spelar mindre roll.
Korta scoop som förstör liv
De flesta "scoop" är kortlivade; de blomstrar under en mycket kort period, och sedan minns folk inte längre vad de handlade om. Men de som drabbas av dessa så kallade ”scoop” är ofta märkta för livet.
Att dessutom komma med falska påståenden och frågor under stress för att ”snärja” vanliga människor är också djupt oetiskt. Det bidrar inte med något positivt till samhällsdebatten. Tvärtom bidrar de till misstro och polarisering i samhället.
Vad detta beteende beror på skulle kräva en egen avhandling, men en intressant artikel i detta sammanhang har titeln "Reportrar måste räkna klick på sina artiklar" och publicerades av tidningen Journalisten den 28 november 2018. Artikeln beskriver hur reportrar på Mittmedia utvärderas baserat på antalet klick deras artiklar får.
"Sedan några veckor tillbaka måste alla reportrar i Mittmedia varje dag gå in i det nya analysverktyget Reporteruppföljning och se hur lästa deras texter blir. Siffrorna tas sedan upp i de ”coachningssamtal” man har med sin nyhetschef var tredje vecka."
Alla partier har idag svårt att få företrädare som jobbar ideellt. Man kan inte förvänta sig att de som gör det här på sin fritid ska kunna svaren på alla frågor eller kunna möta professionella journalister med dold kamera.
Det kan också vara tänkvärt att komma ihåg att jag inte fick betalt för att stå i valstugan. Jag satt varken i kommunfullmäktige eller några nämnder – jag hade inget politiskt inflytande alls. Ändå blev jag uthängd i media med bild på Expressens web med ett citat som faktiskt var ryckt ur sitt sammanhang.
Men om valrörelsen dittills gått vår väg, skulle det snart förändras. De sista dagarna av valrörelsen 2018 bjöd på både överraskningar – och motgångar.