Kapitel 6. Åsiktskorridoren för vanliga människor
Alla skulle in i åsiktskorridoren – annars väntade frysboxen. För vanliga människor blev det allt svårare att tala öppet om sina erfarenheter utan att misstänkliggöras.
Ett tidigt “Jimmie-moment”
Ett exempel på hur svårt det var att diskutera dessa frågor var när en bekant från gymnasiet kontaktade mig och ville äta lunch. Vi hade varit vänner under gymnasiet, men bara träffats ett fåtal gånger sedan dess. Det hade gått minst tio år sedan vi sågs senast.
När vi satte oss ner för att äta sa han: "Jag ser vad du delar på Facebook och att du ser vad som händer i samhället.” Han berättade sedan att hans son hade blivit rånad på sin moped av en grupp invandrare med afrikanskt ursprung. Han bodde i ett tryggt område, vilket gjorde rånet ännu mer chockerande för honom och hans familj. När han började söka på internet om mopedrån, upptäckte han en typ av brott som inte förekom när vi var unga: invandrarungdomar som rånar etniska svenskar.
När han försökte diskutera det med sina vänner fnyste de åt honom och antydde att han hade blivit främlingsfientlig och var på gränsen till rasist. Han var också orolig att hans son skulle utveckla främlingsfientliga åsikter. Det är en chockerande upplevelse att bli rånad, och ungdomarna hade själva börjat prata om trenden att invandrare rånar svenskar. Nu hade han ingen att prata med om detta och såg en chans att vara öppen med mig.
Forskningen som ignorerades
Redan 2005 lyftes problematiken med att unga invandrare rånade svenska ungdomar fram i en avhandling från Lunds universitet. Den hade titeln ”Vi krigar mot svenskarna: unga rånare om hur och varför de begår brott.”
I inledningen kan man bland annat läsa: ”Att det i regel handlar om utlandsfödda pojkar som rånar svenskfödda ungdomar”
Bland dem som senare tog upp detta fanns Ivar Arpi, som sommaren 2019 skrev om hur svenska medelklassbarn som ses som lätta offer.
Men vid den här tiden, 2014-2015, var det inget man kunde prata om öppet. Fler och fler märkte denna utveckling; de upplevde det själva eller såg någon annan bli påverkad av det. Det fanns ingen plats för en öppen diskussion.
Godhetssignalering och avståndstagande
Att ta avstånd från Sverigedemokraterna var också ett sätt att signalera dygd. Skoföretaget Brandos gjorde 2010 en film som uppmanade människor som tänkte rösta på Sverigedemokraterna att handla någon annanstans. Sverigedemokrater framställdes som så moraliskt förkastliga att man inte ens ville ha deras pengar.
En företagare jag träffade berättade att någon anmält honom till en leverantör eftersom han delat texter från Nyheter Idag och Samtiden på Facebook. Det resulterade i att leverantören avslutade samarbetet med honom.
När bara SD återstår
Det är ur detta perspektiv man måste förstå hur svårt det var att diskutera invandring eller Sverigedemokraterna på ett rationellt sätt vid den här tiden. När människor blev medvetna om problemen och började söka information, såg många Sverigedemokraterna – och de få som vågade tala öppet – som sitt enda alternativ. Andra valde att låtsas som om problemen inte existerade – som en struts med huvudet i sanden. Då slapp man en jobbig konflikt med sig själv och sin omgivning.
Så snart en debattör kritiserade invandringspolitiken spelades rasistkortet – och personen pressades tillbaka in i det offentliga narrativet.
I Sverige har vi en stark konsensuskultur, men det var vid den här tiden den övergick i en angiveri- och hatkultur – något som gradvis började genomsyra hela samhället. Hur kunde en person som Dan Eliasson behålla förtroendet efter att ha twittrat att han kräktes av en partiledare? Eller ännu värre, få förtroende för en av våra viktigaste myndigheter trots bristande kompetens och kunskap.
Hur hamnade vi här?
Något har gått katastrofalt fel. Hur kunde det bli så här?
När godhetssignalering väger tyngre än erfarenhet, och känslor trumfar fakta, förlorar ett samhälle sin kompass. Jag funderade länge på hur det kunde bli så – och om Tino Sanandaji var den som först fick mig att ana att något var fel, så var det en offentlig rapport som verkligen bekräftade det. En rapport som borde ha varit vägledande för svensk politik – men som i stället gömts eller glömts av både politiker och journalister.