Kapitel 7. Min första insikt om Sveriges problem

Det var som att världen rämnade Jag hade tagit vissa sanningar för givna, men så stod jag plötsligt inför en offentlig rapport som visade att invandringen inte var den samhällsvinst jag trott.

En förbisedd rapport

Redan 2009 publicerades en rapport av SOU – Statens offentliga utredningar – som visade att invandring var en nettokostnad för den svenska staten.

Rapporten hette ”Invandringen och de offentliga finanserna”.

Studien genomfördes av ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), som beskriver sig själva så här på sin webbplats:

"Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) syftar till att ge underlag för samhällsekonomiska och finanspolitiska beslut. ESO genomför aktuella studier genom att identifiera viktiga frågor i samhällsdebatten och hålla ett öga på samhällsutvecklingen. Studierna är politiskt oberoende och deras kvalitet säkerställs genom väl underbyggd forskning samt en omfattande granskning. ESO utgör därmed även en plattform för möten mellan politik och forskning."

ESO är en fristående kommitté under Finansdepartementet – med andra ord, en pålitlig och seriös statlig aktör.

Trots rapportens tyngd och trovärdighet var det märkligt tyst om dess innehåll i offentligheten.

Varför kände så få till rapporten?

Rapporten var offentligt tillgänglig, men få personer kände till den – än färre visste vilka slutsatser den innehöll. Varför valde medierna att ignorera denna rapport och i stället lyfta fram andra, ofta mindre seriösa rapporter där invandringen framställdes som en ekonomisk vinst?

Det var först senare jag började förstå varför. Det handlade inte om fakta i första hand, utan om vilken berättelse som fick dominera.

Narrativet i medierna

Med tiden upptäckte jag fler motsägelser eller direkt felaktiga påståenden. Ekonomiska migranter beskrevs som flyktingar, unga män beskrevs som barn, lågutbildade beskrevs som högutbildade, samtidigt som det fanns en underton av att Sverige var ett rasistiskt land som var beroende av invandring för att överleva.

Sammantaget var det en minst sagt omtumlande upplevelse. Jag har pratat med andra Sverigedemokrater som beskriver samma känsla: att en dag inse att nästan alla tidningar, tv- och radioprogram man konsumerat i själva verket bygger upp en potemkinkuliss – en yta utan verklig förankring. Det var som att en fasad rämnade, och plötsligt framstod den som ifrågasatte det vedertagna som den som faktiskt hade rätt.

När jag försökte ta upp dessa motsättningar i privata samtal märkte jag hur känsligt ämnet var – inte minst bland dem jag trodde skulle vara mest öppna för fakta.

Att diskutera invandring bland akademiker

När jag försökte diskutera rapporten med bekanta från min studietid möttes jag av oväntade reaktioner. Den här tiden, år 2014, umgicks jag mycket med andra akademiker och trodde att man kunde diskutera fakta med varandra, såsom man kunde förvänta sig av akademiker. Men det visade sig vara långt från verkligheten

För mig var det rätt enkelt. Jan Ekberg utredde invandringens ekonomiska konsekvenser på uppdrag av regeringen och presenterade rapporten 2009 som en del av SOU. Den rapporten ansåg jag vara fakta som man kunde utgå ifrån i en diskussion.

I rapportens sammanfattning kan följande två stycken läsas, som tydligt illustrerar den ekonomiska effekten och dess orsaker.

”Beräkningen i denna rapport visar på en årlig omfördelning från infödda till invandrarbefolkningen motsvarande 1,5 till 2 procent av BNP för år 2006.”

Och

”Enligt SCB:s sysselsättningsstatistik för 2006 var andelen förvärvsarbetande i ålder 20 till 64 år 57 procent bland utrikes födda vilket kan jämföras med 80 procent för infödda. För att nå ett noll-läge där ingen omfördelning sker måste andelen förvärvsarbetande bland utrikes födda vara 72 procent enligt modellberäkningarna”

Reaktionen på fakta

Men det var som att människor blev rädda när man hänvisade till en rapport som visade att de grundade sina åsikter på felaktiga fakta. När de upplevde att deras resonemang inte höll och att något som var utanför åsiktskorridoren var sant blev de helt ställda. Det var ju goda, alltså skulle även deras åsikter vara de rätta och människor med andra åsikter skulle vara dåliga eller rent av onda.

I efterhand har jag läst mycket om hur svenskar ofta förknippar sina åsikter med sin identitet. Många uppfattar sina åsikter som ett uttryck för att de är goda människor. När det sedan visar sig att dessa åsikter vilat på felaktiga grunder, kan det utlösa en identitetskris. Om godheten är kopplad till åsikten, blir ett åsiktsbyte ett hot mot självkänslan – som om man förlorar en del av sin moraliska självbild.

Det här var något jag själv fick uppleva när jag träffade några bekanta.

Ett försök till diskussion och dess följder

Ett kul exempel var när jag var ute och åt middag med några bekanta. En bekant jag pratade med började tala om invandringen som något lönsamt och jag sa något i stil med att om invandringen är så lönsam, varför behöver Malmö så mycket pengar varje år? Han hade druckit några öl, medan jag själv var nykter.

Vid det här laget var jag väldigt påläst och kunde argumentera för att invandringen var olönsam.

Plötsligt gick det upp för honom att mina argument stämde. Det ledde först till ett kort uppvaknande, som följdes av insikten att om jag hade rätt, så var både hans personliga identitet och grupptillhörighet hotad. Eftersom han så starkt förknippade sitt ”goda jag” och sin självbild med sina åsikter så uppstod en inre konflikt. Det slutade med att han ropade rakt ut på den fullsatta restaurangen ”Alla Sverigedemokrater är rasister”. Det var anmärkningsvärt eftersom vi varken hade diskuterat partipolitik eller nämnt Sverigedemokraterna – och jag själv var inte ens var medlem i partiet vid det tillfället. Men det säger en hel del om hur många uppfattade Sverigedemokraterna vid den tidpunkten.

När fakta hotar självbilden

Det var som att han under ett kort ögonblick genomgick ett litet mentalt sammanbrott och återgick direkt till den politiskt korrekta diskursen för att slippa tänka. Jag har sett det flera gånger. Människor säger något som inte stämmer men som de tror får dem att framstå som goda. När någon ifrågasätter eller visar att det inte stämmer blir responsen nästan alltid någon attack i form av personligt påhopp.

Eftersom jag blev väldigt fokuserad på det här området läste jag väldigt mycket och kunde till slut rabbla fakta och statistik i sömnen, vilket jag ofta sett även hos andra som nyligen börjat sympatisera med Sverigedemokraterna. Jag antar att det kanske är en färdighet man utvecklar för att man tror att man ska kunna föra en saklig debatt och slippa förtalsliknande påhopp och antydningar när man hänvisar till fakta och statistik. Men fakta och statistik har sällan stoppat någon från att skrika rasist.

Det här gjorde att jag nästan alltid kunde visa att den grund som många baserade sina åsikter på var fel. Resultatet blev att människor såg ner på mig för att jag inte längre var en del av deras grupp. Mina vänner blev bekanta, och mina bekanta blev till främmande människor och till sist hade jag, liksom så många andra oliktänkande, färre vänner kvar.

Med tiden började jag också fundera över mitt eget sätt att uttrycka mig.

Självkritik och eftertanke

Ska jag vara självkritisk så var jag nog lite domedagsaktig i min inställning och borde varit tyst många gånger. När man ser att Sverige är på helt fel väg är det lätt att vilja prata om det,och bara det – hela tiden. Helt plötsligt är man den där personen som bara kan prata om ett ämne och gör det oavbrutet – något jag tyvärr själv föll in i. Kanske är det så att när man först tror på en sak stenhårt och inser att det är fel, så vill man övertyga alla andra om att också byta åsikt eller se problemen.

Känslor är viktigare än fakta

Jag fick erfara att “feelings don’t care about your facts” även bland människor med högre utbildning. Människor satt och höll med varandra och kände sig moraliskt överlägsna eftersom de var övertygade om att de var bättre än andra. Detta eftersom de såg invandringen som något positivt och när jag sedan försökte bemöta dem med sakliga fakta och källor, då blev det dålig stämning helt enkelt.

Barnen som spegel av samhället

Innan valet 2014 var jag med min familj på middag hos några bekanta. Precis när vi stigit innanför dörren kom deras små barn springande. Det första som barnen sa var att Sverigedemokrater var hemska människor, som hatar andra. Det var en tydlig signal om hur diskussionerna gick i deras hem och de hade kanske diskuterat Sverigedemokraterna precis innan vi kom dit. Samtidigt var det kännetecknande för samhället i stort på något sätt. Man lär inte barn att tänka kritiskt, utan vad de bör tycka. Här var det självklart vad man skulle tycka om Sverigedemokraterna.

Rapporten som fick mig att ta ställning

Jag har aldrig sett mig som nationalist i den bemärkelsen att jag varit aktiv i nationella rörelser eller haft ett generellt motstånd mot invandring. Men jag har alltid varit stolt över Sverige – över vårt sätt att leva, tänka och vara. För mig var militärtjänstgöring en självklarhet, något jag då – och fortfarande – anser att varje svensk man bör genomföra.

När jag läste rapporten från ESO och insåg vilka allvarliga problem Sverige stod inför, kändes det naturligt att försöka bidra till att få landet på rätt köl igen. Så när jag blickade mot valrörelsen 2014 hade något förändrats – både i samhällsdebatten och inom mig.

Nästa: Kap 8. Valrörelsen 2014