Kapitel 2. Det mediala trycket 2014

2014 var året då det blev tydligt hur starkt det mediala trycket var mot dem som ifrågasatte invandringen – eller bara nämnde Sverigedemokraterna utan att ta avstånd.

Mitt första ifrågasättande av traditionell media

När jag först började reflektera över samhällsproblem blev det uppenbart hur starkt det mediala trycket var under 2014. Fakta, sanning och kritiskt tänkande verkade ha spelat ut sin roll. Ett citat som fångar denna anda är hämtat från George Orwells klassiker "1984": “Ignorance is strength” – på svenska “Okunskap är styrka”.

Dan Eliasson – ett tydligt exempel

Om du själv inte uppfattade det här kanske du tänker att det bara är personliga anekdoter. Tänk då på följande händelse. Dan Eliasson var generaldirektör på Försäkringskassan när han twittrade att:

”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”

För mig var det en chockerande signal om hur högt upp i samhället föraktet kunde uttryckas – utan konsekvenser.

Dan Eliasson blev för mig ett tydligt exempel på hur vissa inom Socialdemokraterna kunde använda nedsättande epitet och ändå belönas för det. Han har en juristexamen från Uppsala universitet och har varit socialdemokratisk statssekreterare. Han har arbetat hela sitt yrkesliv inom offentlig förvaltning, med tydliga politiska kopplingar.

Han hade därför en lång politisk karriär bakom sig när han gjorde detta uttalande.

Den 1 oktober 2011 utnämndes han till generaldirektör för Försäkringskassan. Förtroendet för honom sjönk kraftigt i medarbetarundersökningar, och de arbetsreformer han genomförde kritiserades starkt.

Rätt värdegrund ger nya toppjobb

Trots, eller kanske tack vare, detta uttalande i februari 2014 utsågs han i november samma år till chef över Polisen, utan någon som helst polisiär kompetens eller erfarenhet. Han bevisade att han hade rätt värdegrund och blev belönad med en ny topposition.

Mediernas roll i invandringsdebatten 2014

Jag hade länge betraktat Dagens Nyheter som en trovärdig röst i samhällsdebatten. Men sommaren 2014 förändrades min bild drastiskt då jag upptäckte att Dagens Nyheter, liksom så många andra tidningar, inte brydde sig om vad som var sant och riktigt.

Sandvikenrapporten — en vändpunkt för mig

Revisionsfirman PricewaterhouseCoopers (PWC) fick i uppdrag av Sandvikens kommun att ta reda på hur mycket pengar kommunen tjänade på sina utrikes födda invånare. Resultatet kom att kallas Sandvikenrapporten. Många år har gått sedan 2014, och idag råder en bredare acceptans för att invandringen innebär kostnader. Men år 2014 var debatten på en helt annan nivå.

Den som sa att invandring var lönsam betraktades som god, eftersom det innebar att man samtidigt kunde markera mot Sverigedemokraterna och deras “unkna” värderingar.

PWC räknade och kom fram till att Sandvikens kommun tjänade ungefär en halv miljard per år på sina utrikes födda.

När politiken följer narrativet

Dåvarande EU-minister Birgitta Ohlsson uttalade sig i Expressen där vi kan läsa följande stycke:

Birgitta Ohlsson säger sedan hon tagit del av resultatet i Sandviken:

– Invandring är frihetsvinst för individen, välfärdsvinst för kommunen och kompetensvinst för företagen. Sverige har blivit rikt genom vår internationalism, frihandel och öppenhet mot resten av världen.

– SD:s bakåtsträvande, fördomsfulla främlingsfientliga politik skulle göra både folk och företag fattiga utan framtidstro.

Så här skriver Expressen själva i sin artikel (min gulmarkering):

Det finns några intressanta saker att notera vad gäller den här rapporten. Dels att både Expressen och Dagens Nyheter lyfter fram den helt okritiskt, dels att Liberalerna använder den för att hoppa på Sverigedemokraterna och kalla dem för fördomsfulla och främlingsfientliga.

Självklart tjänade inte Sandvikens kommun 500 miljoner kronor per år på invandringen. Men det lät bra och stödde det rådande narrativet om invandringen som räddningen och Sverigedemokraterna som, minst sagt unkna bakåtsträvare.

Artikeln hos Dagens Nyheter som blev en av de 20 mest lästa under året och som inleds med den här bilden finns fortfarande kvar.

En bespottad ekonom som kan räkna

Tino Sanandaji, nationalekonom, skrev om rapporten på sin egen hemsida. Han har skrivit många artiklar om invandring och kostnader och hans specialitet har varit att avslöja medias lögner om invandring.

Han förklarade bland annat följande på sin hemsida juni år 2014:

“Att invandring påverkar olika delar av den offentliga sektorn olika är välkänt. Att staten subsidierar Sandviken är givetvis ingen samhällsekonomisk vinst. Det är att bokföringsmässigt flytta kostnader från en del av den offentliga sektorn till en annan. Sandviken-rapporten är den mest delade nyheten i DN och flera andra tidningar. Ändå har jag inte sett en enda journalist förklara för sina läsare att rapporten har exkluderat staten och landstingens kostnader.

Vi ser återigen att media inte är neutral i sin rapportering utan desperat söker efter sätt att övertyga sina läsare att invandring egentligen är lönsam. Eftersom integrationen på arbetsmarknaden i Sverige är sämst i västvärlden existerar det idag inte en enda studie som använd standardmetoder som kommit fram till att invandring är lönsam. Svensk media har löst dilemmat genom att i stället pusha kalkyler och rapporter med tveksamma metoder. Problemet som uppstår är att metoden inte framstår som övertygande för läsarna. Det har media hittat en enkel lösning på: man låter helt enkelt bli att förklara hur rapporten har kommit fram till sina slutsatser samtidigt som man utelämnar mer pålitliga kalkyler som kommer fram till icke-önskvärda resultat”.

Första gången jag såg igenom traditionell media

Det här var före valet 2014 och blev startskottet för mitt ifrågasättande av hur media hela tiden skrev felaktigt positivt om invandring och smutskastade alla som vågade kritisera den förda politiken eller beskrivningen av invandringen som något odelat positivt.

För mig som anser mig vara ganska allmänbildad och väldigt samhällsintresserad, kom den nya informationen som en chock. Jag kände mig grundlurad.

Dels att invandringen var så otroligt kostsam och problematisk, dels att jag inte hade genomskådat det tidigare.

Jag har en magisterexamen i företagsekonomi och har även läst 50 poäng (motsvarande två och en halv termins heltidsstudier) nationalekonomi. Dessutom är jag intresserad av politik och samhällsfrågor. Det var djupt frustrerande att inse hur felinformerad jag varit. Jag kände mig förd bakom ljuset – som om jag hade följt en dogm utan att någonsin ifrågasätta den.

Egentligen är det rätt enkelt att lista ut. Om invandringen är så lönsam, varför måste vi höja pensionsåldern, sänka pensionerna, dra ner på försvaret osv. Om invandringen nu var så lönsam – varför slapp inte Sandvikens invånare betala skatt under sex månader 2012?

Hur gick det då för Sandvikens kommun?

Så här skrev Expressen i september 2019.

Bild från Expressen.se

Fem år efter den mycket omdiskuterade rapporten som hävdade att Sandviken gjorde betydande vinster på sin invandrarbefolkning visade sig verkligheten vara helt annorlunda. Istället för att skörda vinster så stod Sandviken inför omfattande ekonomiska problem. Rapporten, som hade spridits brett och som använts som bevis för invandringens lönsamhet, visade sig vara kraftigt missvisande.

Ett resultat som fler borde ha reflekterat över

Resultatet av Sandvikens experiment stod i skarp kontrast till det narrativ som medierna förmedlade — vilket borde ha fått fler att reflektera över sina tidigare ställningstaganden och åsikter. Att vissa personer trodde att invandring alltid var lönsam är inte svårt att förstå med tanke på Sveriges historik av invandring.

Den tidiga arbetskraftsinvandringen

Arbetsinvandrarna som kom till Sverige före 1990 anlände ofta med ett jobb redan ordnat. Det finns många berättelser om personer som kom en söndagseftermiddag och stod på fabriksgolvet redan måndag morgon. Många invandrare har kommit till Sverige och lyckats bygga upp framgångsrika företag. Dessa företag har skapat många jobb och bidragit till Sveriges utveckling.

Men invandringen före 1990 skiljer sig enormt mycket från den invandring som kom efter år 2000, och särskilt efter 2010.

Att tysta viktiga röster med moderna medier

I Sverige har varje diskussion om invandring ofta kunnat tystas ner av någon som ropar "rasist" eller smutskastar någon som högerextrem. Med andra ord, antyder att man "fiskar i grumliga vatten" eller har "dolda motiv" för sin kritik av invandring.

Problemet med moderna medier är också att enkla slagord får bra genomslag och drar till sig uppmärksamhet. Ta till exempel Dan Eliassons tweet tidigare. Han är inte kritisk till ett politiskt förslag, och han är inte kritisk till en idé eller en tanke. Han attackerar bara en person och säger att han vill kräkas.

Därför tystar samtalet

Detta är raka motsatsen till att ha en intellektuell diskussion om vår framtid och de problem vi står inför. När människor från andra kulturer med helt olika värderingar kommer till Sverige uppstår konflikter och problem som vi inte har haft tidigare.

När man försöker diskutera de här problemen måste man också kunna ha fel, och man måste kunna diskutera förslag och åtgärder som sticker ut. Men i ett samhälle där allt som inte är ohämmad hyllning av ökad invandring kan beskrivas som ful rasism, dör debatten och diskussionen. Vi förlorar något viktigare än argument – vi förlorar samtalet.

Så var det i hög grad 2014 och är i viss mån fortfarande.

De som vågade sticka ut

Samtidigt fanns det nyhetssidor som försökte belysa problemen med den snedvridna medierapporteringen och skapa utrymme för en ärligare diskussion om de samhällsutmaningar som följde i invandringens spår.

Nästa: Kapitel 3 - Förbjuden kunskap och förbjudna webbplatser