Kapitel 21: 2017 – Att bryta stigmat och förändra inifrån
År 2017 blev jag ordinarie i styrelsen och med det började jag arbeta ganska mycket för den lokala föreningen. Jag var övertygad om att föreningen kunde växa och bli mycket större om vi vågade nå ut
Ett år efter att jag blev suppleant i styrelsen blev jag erbjuden en ordinarie plats och ombedd att vara kassör. Att vara kassör innebär ett visst administrativt arbete och ingen ville åta sig det uppdraget så det hamnade på mig. Jag fick, om jag minns rätt, 300 kronor i månaden för att vara kassör. Uppdraget innebär att man redovisar utgifter inför varje möte, håller koll på transaktioner och sammanställer underlag till revisorn vid årets slut. Det låter kanske avancerat, men i praktiken handlar det mest om att ta hand om kvitton och föra in allt i Excel.
Alltid motstånd mot förändring
I styrelsen var det jag och Carina som ville jobba för förändringar. Carina hade varit med och startat upp föreningen och gick med i Sverigedemokraterna när hon såg problemen i skolan i samband med att hennes barn kom upp i skolåldern.
Jag försökte direkt få igenom lite förändringar och nya aktiviteter. Det var två saker jag ville få föreningen att göra. Det ena var att starta upp after-work träffar en gång i månaden för alla medlemmar. Syftet var att medlemmar skulle kunna träffa andra medlemmar och dessutom få möjlighet att träffa företrädare för föreningen och politiken. Lite informellt där man kunde prata om allt möjligt.
Det andra var att bjuda in en homosexuell person som skulle kunna ge sitt perspektiv på SD:s politik. Det fanns en sverigedemokrat i Skärholmen som var öppet homosexuell och då ganska aktiv på sociala medier. Jag hoppades kunna bjuda in honom till Sundbyberg för en öppen föreläsning.
Det var tvärnej på båda förslagen från det gamla gardet. Att det fanns ett sådant motstånd mot att bjuda in en homosexuell person kanske du tänker beror på den homofobi som SD alltid förknippas med. Men jag har aldrig stött på någon homofobi inom Sverigedemokraterna. Det enda tveksamma uttalandet jag hört var 2014 eller 2015, när någon sa till mig “Äsch, vi behöver inte bögarnas röster”. Jag minns inte exakt när det var men det var nog i anslutning till att någon representant för Pride eller någon annan organisation sagt något nedlåtande om SD.
Att få bort det sociala stigmat av att vara Sverigedemokrat
När man blev Sverigedemokrat förlorade man automatiskt vänner och det sociala umgänget överlag minskade också vid den här tidpunkten. En anledning var att samhällsklimatet var sådant att man kunde påstå vad som helst om sverigedemokrater. Att sverigedemokrater skulle utgöra ett hot mot demokratin, att sverigedemokrater vill förbjuda homosexuella från att synas, att vi tycker om Nazityskland och så vidare. Då blir det jobbigt för människor som kanske inte själva är sverigedemokrater att umgås med vänner som är sverigedemokrater. De behöver ta den här konflikten med sina bekanta. De får bemöta påståenden som: hur kan du umgås med någon som är sverigedemokrat, de hatar alla invandrare och vill förtrycka homosexuella och så vidare.
Att våga stå upp mot förtryckare
En av de grupper som varit mest pådrivande i smutskastningen av Sverigedemokraterna är RFSL och Pride-rörelsen. Ett tydligt exempel på det är Pride 2018 när Sverigedemokraternas partiledare inte blev inbjuden till debatt utan representerades av en liten uppblåsbar elefant.
Den här retoriken får också konsekvenser på riktigt. Vanliga människor inom SD som tycker att invandringspolitiken, rättspolitiken och fördelningspolitiken är fel kan till och med tappa kontakten med sina barn på grund av sitt politiska engagemang, eller bara för att de kan tänka sig rösta på SD. Vänner, föräldrar och andra släktingar kan bryta all kontakt – och ibland förlorar människor sina jobb och inkomster på grund av den skrämselpropaganda som vissa HBTQ-företrädare aktivt spridit.
Att vidga partiets bas
Att bjuda in en representant för den här gruppen som många ändå uppfattade som fientlig mot partiet tyckte vissa som varit med ett tag var lite väl magstarkt. Kanske trodde de också att våra medlemmar inte skulle uppskatta det, vilket jag uppfattade som en felbedömning. Jag tror fortfarande att många medlemmar skulle gilla att man öppnade upp partiet mer och diskuterade de här frågorna. Dessutom – och kanske framför allt – ville jag öppna en ny konfliktyta gentemot de andra partierna. Sverigedemokraterna hade flera homosexuella företrädare inom partiet och en i mina ögon väldigt bra politik för homosexuella och bisexuella personer.
Dessutom hade vår lokalförening, liksom många andra av Sverigedemokraternas lokalföreningar, medlemmar som antingen var homosexuella eller hade homosexuella barn eller släktingar. Påståendet att alla sverigedemokrater är homofober faller platt så fort man går på ett möte med en lokalförening. Om en homosexuell man går på ett lokalt möte hos Sverigedemokraterna, är det värsta som kan hända att han springer in i en annan homosexuell man – och att de båda inser att de har samma hemlighet.
Motstånd mot både förändring och framgång
Att det gamla gardet var emot månadsträffar berodde på att de kunde förlora kontrollen över föreningen. De ville bara ha med nya medlemmar som var lojala mot dem – inga framtida konkurrenter eller drivande personer som kunde vara bättre än dem själva.
På den tiden var det ganska enkelt att få någon att tappa intresset för att engagera sig eller ens komma på ett möte. Om någon visade egen vilja eller kunde stötta en annans idéer, försökte man få bort den personen.
Om partiet hade organiserat AW-träffar hade vi sannolikt kunnat rekrytera många kompetenta personer. Det skulle med automatik innebära att deras inflytande blev mindre vilket jag tror gjorde dem oroliga.
Att hindra interna konkurrenter
Det var under mitt första år som ordinarie i styrelsen som jag började förstå politikens villkor. Det spelar ingen roll hur duktig du är, vad du har gjort och vad du kan göra för partiet. Om du vill ha en position inom partiet måste du ha stöd av människor som kan tänka sig rösta på dig på årsmötet.
För mig var det ingen risk att rekrytera någon som var bättre än jag själv. Jag kunde alltid gå tillbaka till mitt företag. 2017 tjänade jag i princip inga pengar på politiken och hade vid det här laget inte heller några stora förhoppningar om att göra det. Men för många inom politiken finns inget alternativ att falla tillbaka på och de här ersättningarna de får för sitt uppdrag blir en viktig inkomstkälla. Det är speciellt påtagligt inom Sverigedemokraterna eftersom många drar sig för att anställa någon som varit aktiv inom Sverigedemokraterna.
Därför anar jag, så här i efterhand, att det även handlade om att hindra mig från att lyckas. Ingen utanför den etablerade kretsen skulle få nå större framgång än de som redan var etablerade. De skulle vara de som syntes och hördes, ingen nykomling.
Svårigheten att rekrytera medlemmar för lokalt arbete
Att hitta personer som är villiga att engagera sig i partier och jobba ideellt är svårt. Att engagera sig innebär mer tid än många faktiskt inser. När det dessutom är till Sverigedemokraterna man försöker rekrytera blir det ännu svårare på grund av det sociala stigmat.
Vi i föreningen jobbade dock en del på att rekrytera och försöka få in personer som ville vara medlemmar och som inte bara kunde komma fram och säga hej när vi delade ut material. Till 2017 fick vi in en ganska typisk person. Glad, trevlig, social och alltid kul att snacka med. Han fick en plats som suppleant i styrelsen och tackade ja. Ganska snabbt märkte vi att han ibland glömde bort att vi hade möten så jag började ringa honom innan mötena. Eftersom vi bodde nära varandra så kunde jag hämta upp honom med bilen om han svarade.
Det var så med flera personer som vi rekryterade. De hade goda ambitioner, men förstod inte riktigt hur mycket tid som krävs – även om man bara sitter som suppleant i styrelsen. Man får ringa och påminna om möten och många har inte läst punkterna som ska diskuteras innan mötet.
Just den här personen bryggde öl i ett eget mikrobryggeri och när den informationen spred sig så ordnade distriktet i Stockholm en ölprovning för några av partiets ledande företrädare. De kom till hans bryggeri, där de provade öl och pratade om ölbryggning.
Även om motståndet mot förändring var större än jag hade trott när jag först engagerade mig, började vinden så småningom vända – särskilt när en faktabaserad ekonom trädde fram i offentligheten.