Kapitel 33: Ett ordförandeskap i motvind
Det borde ha varit början på något positivt, men året kom istället att präglas av motstånd, maktspel och personliga konflikter.
Motarbetad från dag ett
Mitt ordförandeskap utvecklades snabbt till en mardröm. Jag visste att två ordförande före mig hade misslyckats i rollen och att min föregångare hade kommit tillbaka som en räddare i nöden. Det dröjde inte länge innan det stod klart att vissa ville se samma scenario upprepas. Jag förväntades misslyckas – så att den tidigare ordföranden kunde återvända och ta över. Då skulle distriktet återfå sin tidigare ordförande, även om jag då ännu inte insåg hur djupt distriktet var involverat.
Informationsmakt och bristen på stöd
Om rutiner inte är dokumenterade hamnar makten hos den som har informationen. Problemet uppstår när man inte vet vilken information man behöver för att kunna agera i tid. Om man inte vet att pensionärsdagen infaller i maj och att platsen måste bokas redan i mars, vet man heller inte vad man ska fråga om. Det ger den som har kunskapen ett övertag: ”Varför har du inte bokat utställningsplatsen? Det borde du ha gjort för länge sedan.”
Om man har någon som vägleder en in i rollen som ordförande, säger han redan i mars: — Glöm inte bort att boka utställningsplats inför pensionärsdagen i Hallonbergen i maj.
Här levererades uppgifter ofta i sista stund, överraskande och med en anklagande ton. Varför har du inte gjort det här? Varför har du inte tagit ansvar för det här? Att ständigt mötas av anklagelser när jag egentligen behövde stöd och vägledning blev i längden mycket påfrestande.
Min företrädare, som tillhörde en inre krets, deltog i landstingskonferenser och evenemang jag inte ens kände till. Han hade alla kontakter med distriktet, vilket jag i och för sig inte brydde mig så mycket om eftersom mitt mål var att bygga en bra förening i Sundbyberg.
Att leda i minoritet – när någon försöker avsätta dig
Som ordförande i minoritet har man i praktiken mycket lite att säga till om – oavsett titel. Den grupp som har flest röster i en styrelse är den grupp som bestämmer. Blir det konflikt eller att någon vill förstöra ditt arbete blir det väldigt jobbigt.
Ett exempel på hur det kunde se ut var när min företrädare varit på en konferens och lovat Ungsvenskarna att Sverigedemokraterna i Sundbyberg skulle sponsra dem med 5.000 kr. När mötet började kastade han fram ett underlag på bordet och sa:
— Här vi ska ge 5.000 kr till Ungsvenskarna, jag pratade med X och jag lovade att de skulle få 5.000 kronor av oss.
En maktdemonstration
Han var inte ordförande och hade inte rätt att fatta ett sådant beslut. Det var en fråga som styrelsen gemensamt skulle fatta beslut om. Han ville visa vem som hade makten och satte press på mig. Visst hade han en poäng – vi befann oss i ett underläge. Jag hade kunnat stoppa det redan vid det mötet eftersom det inte fanns med på dagordningen. Då hade vi behövt ta upp det på nästa styrelsemöte igen och där hade det röstats igenom och jag hade fått höra att jag krånglade och försvårade arbetet. Det blev uppenbart att han ville visa vem som hade makten: ”Här är det jag som bestämmer – inte du.”
En regisserad attack
Ett annat exempel på hur det såg ut när man försökte få mig ur spel var när de bjöd in valberedningens ordförande på ett styrelsemöte utan att meddela mig. Den som ska bjuda in valberedningens ordförande är styrelsens ordförande, alltså jag.
När jag var på väg till ett styrelsemöte ringde plötsligt valberedningens ordförande mig några minuter innan mötet ska börja.
— Hej, det är Rolf. Hur kommer man in till mötet? frågade han.
Jag satt fortfarande i bilen på väg att parkera och blev överraskad.
— Det är inne i stadshuset men man behöver passerkort. Varför undrar du det? frågade jag.
— Jag blev inbjuden att delta på mötet.
Min företrädare hade bjudit in valberedningens ordförande till ett styrelsemöte utan att fråga eller ens informera mig. Vid den här tiden var jag rätt van vid att man hittade på saker för att försvåra mitt arbete och få mig ur balans.
Förvånad men ändå beredd
Det var alltså överraskande, men inte chockerande – jag hade vid det här laget vant mig vid deras tilltag. Jag hade gärna bjudit in hela valberedningen till ett av våra möten. Då skulle de kunna se hur vi arbetade och komma med förbättringsförslag på det vi gjorde. Kanske bidra med information kring hur andra kommunföreningar jobbade. Det var välkommet.
Att valberedningens ordförande dök upp utan min vetskap var bara första steget i deras planering för kvällen. Den verkliga överraskningen väntade när jag anlände till mötet. Först och främst var alla ledamöter på plats. Normalt saknades minst en eller två ledamöter och ofta några suppleanter. Vi fick ibland ringa till ledamöter och påminna dem om att komma till mötet för att vi skulle vara tillräckligt många för att kunna fatta beslut.
En gemensam aktion
Alla var uppklädda och hade tydligt förberett sina inlägg – utom en person, som enligt egen utsago blivit tillsagd att hålla tyst. Något han till min och Carinas förvåning delade med sig av under mötet när han plötsligt sa:
— Jag har ju blivit ombedd att inte säga något, men...
och så valde han ändå att yttra sig.
När han sa de orden blev det uppenbart att detta var en gemensam plan – något de hade samordnat i förväg.
Målet med den här manövern var att överraska mig och få mig att framstå i dålig dager framför valberedningens ordförande. Eftersom både jag och Carina var väl förberedda blev mötet, trots allt, mycket bra. Det som störde dem var att jag ledde mötet precis som en ordförande ska – med struktur, dialog och öppenhet.
Frånvarande stöd från distriktet
När man är i minoritet i en styrelse har man väldigt lite att säga till om, även om man är ordförande. Det var svårt att hantera att en ledande person i styrelsen konsekvent motarbetade mig och försökte motverka mitt ledarskap. Den personen satt också på all information som behövdes för att kunna göra ett bra arbete.
Trots flera försök att lyfta problemen med distriktet fick jag varken gehör eller stöd. I efterhand har jag förstått att distriktet utser personer som är lojala till dem i alla kommunföreningar. På så sätt kan distriktsledningen säkerställa att de blir omvalda gång på gång.
När jag tillträdde som ordförande var mitt fokus att utveckla föreningen – inte att bli en del av en intern krets som brydde sig mer om varandra än om partiet. Därför sågs jag som en outsider och kanske ett hot. När de också insåg att personer som inte var lojala mot dem satt i valberedningen i Sundbyberg gjorde de allt för att undergräva mitt mandat.
En obefintlig relation till distriktet
Jag hade ingenting emot distriktet — jag kände ingen där, hade väldigt lite kontakt med de som jobbade där. Eftersom jag var fullt upptagen med mitt företag, min familj och politiska uppdrag hade jag inte möjlighet att delta i alla distriktsträffar. Och, kanske ännu viktigare, när jag väl deltog på ett informationsmöte med distriktet gick jag hem direkt efteråt, jag stannade inte kvar för att nätverka eller umgås informellt. Det berodde mest på tidsbrist, men också för att jag trodde att det viktigaste var att utveckla föreningen i Sundbyberg.
För mig var det här året ett mellanår. Visst var det jobbigt, men jag var säker på att valberedningen skulle föreslå kompetenta personer till styrelsen året efter. Då skulle det bli riktigt kul att utveckla föreningen. Jag fick helt enkelt uthärda förnedringen – och fokusera på det jag faktiskt kunde påverka.
Vad jag inte förstod då var hur hårt distriktet jobbade för att få bort personer som de ansåg var hot mot dem. I efterhand blev det tydligt varför distriktet aldrig ingrep eller erbjöd stöd. Det fanns personer i denna inre krets som såg mig som ett hot och ville få bort mig. Trots att jag aldrig hade försökt motarbeta dem – eller ens kände någon i distriktet – blev jag ett hot i deras ögon.
Även om det interna motståndet i föreningen var slitsamt, skulle det visa sig att det politiska livet var en tyst kamp om personlig uppmärksamhet. Den idealism och vilja att arbeta för gemensamma mål som en gång lockade mig till partiet lyste med sin frånvaro. I stället handlade det allt oftare om att synas. Att höras. Att profilera sig själv.
Idealen som en gång förde människor till det här partiet verkade ha tystnat. I stället tycktes organisationen drivas av självhävdelse och maktbegär.