Kapitel 37: 2020 – Ett år som präglades av pandemin

Pandemin slog till med full kraft kort efter årsmötet. Alla planer på föreläsningar, möten och offentliga kampanjer ställdes in. 2020 präglades av pausläge och digitala nödlösningar.

En kort semester inför ett lovande år

Nästan direkt efter årsmötet åkte jag till New York på en minisemester med min son. Det var perfekt med lite ledighet innan vi skulle dra i gång verksamheten i Sundbyberg. Jag var övertygad om att vi snart skulle publicera en helsidesannons om en öppen föreläsning med en homosexuell företrädare eller medlem. Det skulle kunna väcka debatt om vilka vi egentligen var som parti i Sundbyberg.

Det skulle verkligen sätta press på våra motståndare. Hela deras politik byggde på att utmåla oss som rasister och homofober. Vi var redan tredje största parti bland väljare med utländsk bakgrund, och detta var det sista hindret att övervinna.

Samtidigt kändes frågan viktig för mig personligen. Jag tycker det är självklart att man ska få älska vem man vill. På alla större evenemang jag deltagit i inom SD hade det alltid funnits homosexuella representanter. Partiet hade en bra politik för just denna grupp. Vill man lägga ner kärnkraften är SD inte rätt parti – oavsett sexuell läggning. Men påståendena om exempelvis rosa stjärnor på rocken och liknande var helt grundlösa och medvetet missvisande. Och det kunde vi äntligen syna.

Fokus på att synas

Jag ville också arrangera stora föreläsningar och möten som var öppna för alla. Där kunde alla boende i Sundbyberg få träffa oss som representerade partiet i kommunfullmäktige och var aktiva i kommunföreningen. Öppna möten – kom och möt oss, ställ vilka frågor du vill. Dessutom hade vi fått in flera fantastiska personer i styrelsen, som var mycket bra på att möta människor. Jag var optimistisk inför året.

När jag gick ombord på planet till New York dagen efter årsmötet kändes det som att vi hade ett kanonår framför oss.

Covid! En ny verklighet

Det är svårt att så här i efterhand beskriva hur det kändes att befinna sig mitt i en pågående nyhetshändelse. När jag åkte till New York reflekterade jag inte nämnvärt över pandemins möjliga samhällspåverkan. Men eftersom mitt företag säljer olika hälsoprodukter besökte jag flera apotek i New York för att se om de hade munskydd. Det var slutsålt överallt.

På krisinformation.se kunde man läsa följande under våren 2020:

Från och med söndag den 29 mars får allmänna sammankomster och offentliga tillställningar ha max 50 deltagare. Beslutet fattades av regeringen under fredagen (27 mars).

Pandemins konsekvenser för vårt arbete

Alla mina planer på öppna föreläsningar och medlemsträffar gick i stöpet. 2020 blev ett förlorat år för oss när det gällde medlemsrekrytering och att synas utåt. Vi kunde inte boka lokaler, och många var rädda för att träffa andra – eller ens gå till jobbet. Till och med politiska sammanträden och styrelsemöten hölls på distans.

Jag deltog i kommunfullmäktigemöten från mitt kontor via videolänk. Vid ett tillfälle stod jag ensam på mitt kontor och debatterade en bristfälligt formulerad motion från oss, som handlade om att Sundbyberg inte skulle ta emot fler flyktingar. Det var något helt nytt för de flesta av oss.

Men även om de flesta undvek kollektivtrafik, större sammankomster och socialt umgänge, fanns det ändå några som fortfarande vågade gå på fest.

En julmiddag med konsekvenser

Jag hade bara varit med på två träningspass 2019. Men jag hade fortfarande lite kontakt med personen som bjöd in mig till träningarna. Vi åt lunch några gånger, och en kväll gick jag med honom och några andra ut och åt middag. I december hörde han av sig och undrade om jag ville följa med ut och äta och ta en öl. Det var några som skulle gå ut och äta — en avslutande julmiddag i samband med det sista träningspasset.

Eftersom det var mitt under covidpandemin, när få vågade gå ut, såg jag det som ett bra tillfälle att få lite socialt umgänge. Jag kände egentligen ingen särskilt väl, men jag skulle ändå ut den kvällen med en kompis som var aktiv inom SD, så vi båda följde med på middagen.

Den här gången fick jag möjlighet att prata lite mer med folk än tidigare. Av de som deltog hade jag egentligen bara pratat med två tidigare uteslutna sverigedemokrater och personen som bjudit in mig till träningarna.

Nu fick jag även höra berättelser från personer som tidigare varit aktiva i högerextrema organisationer jag bara hört talas om. Det var intressant att lyssna på deras upplevelser från demonstrationer. Jag fick intrycket att de hade lämnat dessa grupper bakom sig.

Men efter det bestämde jag mig ändå för att inte träna med den här gruppen igen. Det var inget svårt beslut – jag hade trots allt inte tränat med dem på över ett år. Men det var ändå ett ställningstagande.

Nästa: Fokus på politikutveckling