Kapitel 15. Hur girighet smyger sig in i politiken

Pengar har en förvånansvärt stark förmåga att tränga undan idealism – även på lokal nivå i politiken.

Första mötena, första intrycken

Under 2015 var jag på flera medlemsmöten. Jag deltog i en korvgrillning, en informationsträff och andra interna sammankomster. Det var trevligt att träffa andra medlemmar och prata lite med företrädare, även om det kändes nervöst. Jag hade inte riktigt vant mig vid tanken på att säga att jag gillade SD, eller att jag var medlem. Jag var också lite orolig för att någon jag kände skulle se mig där och fråga vad jag gjorde bland sverigedemokraterna.

När pengar och titlar plötsligt spelar roll

När jag pratade med företrädare märkte jag ganska snart att några var mycket måna om sina förtroendeuppdrag. Föreningen hade medlemmar som inte hade något att förlora när de engagerade sig. Nu hade de fått en position och lite intäkter, och även om det inte handlade om stora summor, var rädslan att förlora dem påtaglig. Dessutom finns det ett fåtal välbetalda tjänster inom politiken, men konkurrensen om dem är hård.

När egenintresset slår igenom

Det här resulterade i att de blev mycket försiktiga med att dela information med andra, ge uppgifter till någon som kunde lyckas bättre än de själva och behålla viktiga positioner inom den egna kretsen. Det växte fram ett litet nätverk som hjälpte varandra att behålla inflytandet, besätta nyckelpositioner och blockera nykomlingar som kunde utgöra ett hot mot deras makt. Allt detta ledde till att kompetenta personer hölls utanför och hade svårt att bli en del av partiet på lokal nivå.

När målet försvinner ur sikte

Att försöka få in de bästa personerna på viktiga platser för att åstadkomma verklig förändring verkade ingen egentligen tänka på. Det blev mycket fokus på att få in personer som skulle stötta just dem framåt. Hade de tänkt större hade de naturligtvis försökt göra kakan större så att fler kunde dela på den, men i stället skyddade de sin egen del.

Att bevaka sin makt och stänga ute andra

Ulf, som hade 20 års erfarenhet av lokalpolitik från andra partier, upplevde förstås en frustration. Han var den enda som kunde göra en riktig kommunbudget, ändå fick han ingen betald position. Vår ordförande och vår gruppledare delade lika på arvoden och lön som få kände till. Arvodet kom från rollen som oppositionsråd, och lönen från anställningen som politisk sekreterare i kommunen.

Det tog flera år innan jag förstod att de ens fick betalt.

När kompetens motas bort

Jag märkte detta beteende när jag berättade att jag hade skrivit några debattartiklar som fått bra respons. Ingen sa “bra jobbat” eller “kul, grattis”. Ingen frågade heller om jag ville vara med och skriva debattartiklar för Sverigedemokraterna i Sundbyberg som jag faktiskt var medlem i. Reaktionen blev... tystnad.

Då förstod jag inte varför ingen frågade om jag kunde skriva något för föreningen. I efterhand inser jag varför. De var oroliga för sina inkomster, positioner och titlar. Dessutom tillhörde varken jag eller Ulf den här inre kretsen. I efterhand har jag också förstått att om man ger ett uppdrag till en person förväntas den personen som fått uppdraget i gengäld lägga sin röst på personen som gett uppdraget. Jag var en outsider som de ansåg opålitlig och lite som ett hot.

Riktiga Sverigedemokrater kontra nya

"Jag märkte också att vissa företrädare bar på en attityd – de såg sig själva som de riktiga Sverigedemokraterna. Att vi som kom in efter dem på något sätt var opportunister som inte hade kämpat lika hårt eller ”tagit fajten”. Men jag träffade ändå så många trevliga människor att det kändes värt att försöka hjälpa föreningen utvecklas.

Det var i stället något annat som skulle få mig att börja ifrågasätta mitt beslut att vara aktiv i Sverigedemokraterna.

Nästa kapitel: Marcus Birro äter lunch