Kapitel 18: 2016 Att representera SD i profilkläder
Till slut blir jag erbjuden en plats som suppleant i styrelsen och jag representerar partiet i officiella profilkläder första gången.
I slutet av 2015 blev jag erbjuden att bli suppleant i styrelsen för Sverigedemokraterna i Sundbyberg. Under 2015 hade jag pratat lite med den dåvarande ordföranden, som i praktiken ansvarade för hela föreningens verksamhet. Han frågade om jag ville bli suppleant i styrelsen. Jag svarade att jag behövde fundera på saken.
Ett erbjudande om att bli suppleant i styrelsen
På ett sätt kändes det fel, jag var över 40 år gammal, hade byggt upp ett litet företag med anställda och kände att jag borde bli ordinarie direkt. Men jag pratade med en person jag lärt känna på några möten med SD och som tidigare varit aktiv i SD Stockholms stad. Han sa att suppleant var det perfekta sättet att komma in i en styrelse. Dels behöver man inte ta ansvar för några beslut, dels blir det lättare att lämna om det inte känns rätt. Känns det rätt och går det bra så kan man bli ordinarie senare. Så här i efterhand inser jag att jag nog hade lite hybris som ville bli ordinarie direkt. Men det var ett bra råd och något som jag skulle rekommendera alla som vill engagera sig i olika föreningar. Låt det ta lite tid och börja smått.
Steget in i styrelsen
Jag tackade ja till platsen och våren 2016 blev jag invald som suppleant i styrelsen för Sverigedemokraterna i Sundbyberg.
Så snart jag hade blivit vald till suppleant taggades jag med namn och bild på den officiella Facebook-sidan. Då dök jag upp i folks flöden som medlem i Sverigedemokraterna. Nu fanns ingen återvändo i och med att jag blivit offentlig.
Det blev starten på min korta karriär inom Sverigedemokraterna.
Att representera Sverigedemokraterna i SD:s profilkläder
Jag tror att det var senvåren/sommaren 2016 som jag deltog i en marknadsdag med Sverigedemokraterna i Salems kommun. Det var första gången jag bar partiets profilkläder offentligt, alltså kläder som det stod SD på. Vid den här tiden var många bekanta oerhört negativa till Sverigedemokraterna. Jag tänkte mycket på Marcus Birros omtalade lunch med SD-toppar. Den illustrerade tydligt vilka konsekvenser det kunde få att ens sitta vid samma bord som Sverigedemokrater. Jag visste förstås att jag skulle förlora vissa vänner och bekanta. Det var ett pris jag var beredd att betala. Det som bekymrade mig mest var risken att min familj skulle drabbas negativt. De hade inte gjort det här valet men skulle ändå få leva med konsekvenserna av mitt val.
Skolans motstånd mot Sverigedemokrater
Många lärare i skolan verkade starkt tro på den rådande uppfattningen att invandring var något odelat positivt. Alla som kom betraktades som flyktingar samtidigt som det talades om ett så kallat “kompetensregn”. Många lärare sa mer eller mindre öppet att de som var kritiska mot invandringen var dåliga människor – rädda, fördomsfulla, obildade och i vissa fall även mer eller mindre öppet kallades för rasister eller homofober.
Tanken på att lärarna och eleverna på mina barns skolor skulle få reda på att jag var Sverigedemokrat gjorde mig orolig för hur de skulle behandlas i skolan. Lärare uttryckte sig inte sällan nedsättande om Sverigedemokraterna som parti och Sverigedemokrater som människor.
Det sociala priset av att gå emot åsiktskorridoren
Vänner hade distanserat sig när jag försökte hänvisa till statistik och fakta om invandring, och jag förstod att mitt medlemskap i Sverigedemokraterna också skulle påverka min frus relation till sina vänner. Att uttrycka förakt mot Sverigedemokrater verkade vara något som goda människor ansåg att de förväntades göra. Ofta och med övertygelse. Det verkade ha blivit ett sätt att offentligt signalera sin egen godhet.
Det var en märklig situation när människor ena dagen kom fram till mig i smyg och sa att de också var oroliga över konsekvenserna av storskalig invandring men inte vågade säga något öppet, och nästa dag var jag på en fest där alla var övertygade om att vi upplevde ett "kompetensregn" och att det bara var dumma lantisar och rasister som inte förstod det.
Marknadsdag på andra sidan Stockholm
Jag valde Salems kommun för att det ligger långt bort från Sundbyberg. Stockholms län är ganska stort och Salem ligger på andra sidan Stockholms stad. Men jag var fortfarande orolig för att någon skulle känna igen mig. Den där första gången man står i SD-kläder och möter vanliga människor och väljare är speciell. Oerhört nervöst och för mig kändes det som ett stort steg bort från nästan hela min umgängeskrets och in i något nytt.
Bemötande — positivt och negativt
När man står ute och representerar partiet möts man av personer som är intresserade, personer som är våra supporters och några som uttryckte sig negativt eller direkt oförskämt. Men de flesta är trevliga och roliga att möta. Stödet var större än jag trodde.
Folk kom fram till oss och uttryckte sitt stöd – med kommentarer som "ni gör ett bra jobb", "fortsätt kämpa" och "jag röstar på Jimmie. Flera personer betonade att vi gjorde ett bra jobb som kämpade för Sverige. Andra gick förbi och sa snabbt: "Jag har röstat på er sedan 2010, fortsätt så." Allt som allt gav det mig en bra känsla av att gå med i Sverigedemokraterna och kämpa för det jag trodde på. Överraskande många som kom förbi sa också positiva saker om Jimmie Åkesson, hur bra han var, att de röstade på honom, att “de gillade Jimmie”.
Något som jag också märkte var hur kul det var att kämpa för något man tror på, sida vid sida, med andra gräsrötter i Sverigedemokraterna.
Bra samtal och dåliga möten
Det är ganska jobbigt att dela ut flygblad och svara på frågor när man aldrig vet vad som kommer att möta en. Ett exempel inträffade några år senare när jag stod i Sundbyberg och en svart man i ungefär min ålder kom fram och ville ställa några frågor. Det kunde vara extra nervöst när någon med annan etnisk eller kulturell bakgrund kom fram, eftersom risken för att samtalet skulle sluta med glåpord då kändes större. Men han ställde frågor om precis de politikområden som gjorde att jag engagerade mig i politiken och i Sverigedemokraterna. Trygghet för barnen, skolan och företagarnas villkor i allmänhet och i förorten speciellt.
Vi pratade cirka 20 minuter och jag brukade alltid avsluta med att tacka dem för samtalet. Eftersom vissa kan bli utsatta för glåpord bara för att de pratar med oss så var jag alltid tacksam över att de tog sig tid att prata med oss när de hade frågor.
Nästan direkt efteråt gick en annan person med mörkare hudton förbi och jag räckte fram ett flygblad varpå han gav mig fingret och ropade: “Fucking rasist!”. De där tillfällena är få men frestar på. Långa dagar gör också att det blir jobbigt.
Utsatta företrädare
Alla partier har sina jobbiga stunder och partiaktiva i Miljöpartiet och Vänsterpartiet får också sin beskärda del. Särskilt Miljöpartiet har fått utstå hårda ord och ibland hotfulla meddelanden på sociala medier på grund av deras politik som bland annat gjort det svårare för bilister att ta sig fram. Men till skillnad från Sverigedemokraterna riskerar de inte att få sina karriärer förstörda av sitt politiska engagemang.
Det jag upptäckte när jag kampanjade i Salem var att det brukar vara god stämning, och att nästan alla hade gått igenom samma process av att förlora vänner, bli socialt utfrysta och ifrågasatta av sin familj. Det byggde en gemenskap hos många aktiva på gräsrotsnivå.
När barn blir utsatta
Något som jag kände då, och alltid har känt mig orolig för, är hur det skulle påverka familjen. Skolan är ett exempel på en institution där personal ofta sprider felaktigheter kring Sverigedemokrater, samhällsförändringar och exempelvis klimatet. Det är också en plats där de som yttrar minsta kritik mot det rådande narrativet riskerar att få betala ett socialt pris och att få sämre betyg.
De offentliga påhoppen på Sverigedemokraterna
Ett exempel på hur det kan se ut är när en lyssnare skickade in en fråga till panelen på Mix Megapol där han berättade att hans sexårige son hade kallats “nazistungen” i skolan för att hans mamma sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Vår tidigare justitieminister Thomas Bodström kommenterade då “det finns ju relevans i det”. Det är alltså en justitieminister som ställer sig på mobbarnas sida för att en sexåring har en förälder som har en annan politisk åsikt. Han liknar också Sverigedemokraterna vid nazister utan minsta reflektion.
Att göra skillnad på folk och folk
Så här har det alltid varit för ”den goda sidan”. De kan kalla vem som helst för vad som helst och även tycka det är okej att mobba barn. Deras sätt att behandla meningsmotståndare saknar ofta gränser. Det sista jag ville var att mitt politiska engagemang skulle få negativa konsekvenser för mina barn.
Det är en av de smärtsamma konsekvenserna med politiskt engagemang i dagens polariserade samhällsklimat.
Att vara en del av ett lag
Trots allt det negativa fanns också något stärkande – att vara en del av ett lag och kämpa tillsammans. Även om jag tyckte att det fanns lite motstånd mot utveckling i kommunföreningen trodde jag att jag skulle kunna bidra. Dessutom fortsatte hyckleriet i det offentliga och det borde vara dags att visa att kejsaren var naken – och att något annat behövdes.
Hyckleriet och hur fel det hade gått blev tydligt, inte minst i Stefan Löfvens första maj-tal samma år.