Kapitel 35: Första försöket att utesluta mig ur partiet
När jag lägger ner min röst i en omröstning där min röst inte spelade någon roll, försöker någon få mig utesluten. Ett ärende jag varken får se eller bemöta – men som ändå läggs till handlingarna.
Bakgrund: När allt började
Jag är osäker på om det första uteslutningsärendet kom 2019 eller 2020. Såvitt jag minns var det mitt första år som representant för Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige.
Beslutsprocessen i gruppen
På kommunfullmäktige tas ganska många beslut och det är i princip omöjligt för någon med ett vanligt arbete att hinna sätta sig in i alla ärenden. Arbetsgången i Sverigedemokraterna i Sundbyberg var att gruppledaren informerade oss andra om ärendena och hur vi skulle rösta. Han mejlade ut en sammanfattning av ärendet som ibland var så kort som en mening eller två. Ibland räckte det, men ofta var det svårt att få ett grepp om vad ärendet egentligen handlade om. Av sammanfattningen framgick också hur vi förväntades rösta i varje ärende.
Tidigare tror jag inte att någon hade läst handlingarna innan kommunfullmäktige. Det fördes aldrig några diskussioner kring olika punkter, vilket till stor del berodde på att vi var nya i kommunpolitiken. Jag hade studerat partiets kommunpolitiska program. Vid ett kommunfullmäktigesammanträde upptäckte jag att gruppledaren ansåg att vi skulle rösta på ett sätt som gick emot partiprogrammet.
En omröstning där våra röster inte hade någon påverkan
Hur vi röstade spelade ingen roll för beslutet i sig eftersom partierna som styrde kommunen hade en majoritet i kommunfullmäktige. Jag informerade i förväg om att jag inte kunde rösta för något som går emot partiprogrammet och därför skulle lägga ner min röst.
Gruppen röstade enligt instruktionerna, medan jag valde att lägga ner min röst.
Vikten av att hålla partilinjen
I efterhand inser jag att det var både onödigt och olyckligt agerat. Det var inte en fråga om samvete, och min röst påverkade inte beslutet i praktiken. Principiellt sett följde jag partiprogrammet – men i praktiken bröt jag mot gruppens enighet. Ett parti där ledamöter inte följer den gemensamma linjen uppfattas lätt som splittrat, och det skadar trovärdigheten. Det riskerar också att göra samarbeten med andra partier svårare, något som Sverigedemokraterna inte hade råd med då.
Ett personligt ansvar
Om man anser att partiet är på väg att fatta ett beslut som man upplever som fel, bör man ta upp det i god tid före omröstningen. Om man inte lyckas påverka gruppens hållning, måste man acceptera att man verkar inom ett kollektiv – inte som en fristående individ. Mot den bakgrunden inser jag att mitt agerande var fel.
Distriktet kopplas in
Gruppledaren kontaktade distriktet och riktade kritik mot mitt agerande. Kort därefter blev jag uppringd av en företrädare från distriktet, och vi gick igenom vad som hade hänt. Samtalet handlade om vilka krav och förväntningar som ställs på en medlem och förtroendevald i partiet. Redan då insåg jag att jag agerat fel och bad om ursäkt. Jag förklarade också att det inte skulle upprepas – vilket det inte heller gjorde.
Jag upplevde att saken därmed var avslutad. Men några dagar senare blev jag återigen kontaktad av en annan representant från distriktet, och vi gick igenom exakt samma sak en gång till. Då började jag tro att ärendet verkligen var avklarat. Det skulle visa sig vara en missbedömning.
En plötslig uteslutningsprocess utan insyn
Jag trodde att saken var över. Till min förvåning fick jag ett besked från medlemsutskottet – via brev eller mejl – om att ett uteslutningsärende mot mig hade lagts ner. Det handlade om ett uteslutningsärende som jag varken hade informerats om eller fått möjlighet att bemöta. I beskedet påstods att jag röstat mot partilinjen – vilket inte stämde. Någon hade alltså försökt få mig utesluten genom det felaktiga påståendet att jag röstat mot partiets linje. I själva verket hade jag lagt ner min röst.
Det kändes märkligt att någon kunde inleda ett uteslutningsärende utan att jag fick ta del av grunderna eller möjlighet att bemöta det. I efterhand har jag förstått att det ibland förekommer att man lämnar in ett uteslutningsärende – även om det inte leder till åtgärder – för att kunna hänvisa till det i framtiden.
Jag har senare förstått att om en kommunförening vill utesluta en medlem måste hela styrelsen stå bakom beslutet och formellt underteckna ärendet med angivna skäl. Eftersom jag själv var ordförande vid den tiden vet jag att något sådant inte skedde. Det tyder på att ärendet sannolikt initierades av distriktet.
Därmed fanns det registrerat att jag hade röstat emot partilinjen – trots att det inte var sant. Den felaktiga uppgiften kunde alltså användas mot mig i framtiden.
Ett besked jag borde ha reflekterat djupare över
Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand borde jag ha reflekterat djupare över ett beslut jag fick tillsänt mig – och över den organisation jag var en del av. När jag fick beskedet att ärendet hade lagts ner fortsatte jag dock mitt arbete som vanligt. Jag trivdes med medlemmarna och såg det som en meningsfull utmaning att utveckla föreningen, även om jag stötte på motstånd från den gamla styrelsen.
Det som verkade vara slutet på de interna konflikterna visade sig bara vara en paus. Men jag hade fel. Distriktet hade inte gett upp – de hade bara bytt strategi. Nästa gång slog de till – där det gjorde som allra mest skada.