Kapitel 43: En tillbakablick på Riv bron-kampanjen
Kampanjen skapade stort genomslag – medialt, politiskt och internationellt. Men bakom rubrikerna fanns en annan verklighet: uteblivet stöd från partiet och lokala frågor hamnade helt i skymundan.
Interna kommentarer kring kampanjen
Alla jag har pratat med inom partiet verkar anse att Riv bron-kampanjen var en framgång. Jag antar att det främst mäts i medieuppmärksamhet – i form av inslag, artiklar och intervjuer. Personligen anser jag att kampanjens effekt lokalt var högst tveksam – i bästa fall neutral, i värsta fall negativ. På riksnivå väckte det mycket uppmärksamhet, vilket alltid ses som positivt – eftersom det åtminstone skymmer motståndarnas budskap.
Lokal kompetens i skymundan
På lokal nivå tog kampanjen fokus från andra viktiga frågor som skola, trygghet och omhändertagande av äldre. Det kanske inte är frågor som får lika mycket uppmärksamhet, men vi hade tagit fram genomarbetade program och förslag för invånarna i Sundbyberg.
Vår verksamhetsplan för kommunen inför det här valet var gedigen. Den visade vad vi ville prioritera nästkommande mandatperiod och alla förslag var dessutom finansierade i budgeten.
Vi hade också lyckats rekrytera kompetenta personer till styrelsen och föreningen, och dessutom engagerat många aktiva medlemmar. De var pålästa och duktiga på att kommunicera med invånare. Men all uppmärksamhet riktades mot bron från Rinkeby till Ursvik.
Ett missat tillfälle från distriktsledningen
Det största problemet, enligt min uppfattning, var att vi stod helt ensamma i den här kampanjen. När kampanjen väl tog fart valde distriktsledningen att dra sig tillbaka. Här hade vi vår chans att presentera ett starkt alternativ inte bara för Sundbyberg utan för hela Stockholm.
Om distriktet haft rätt kompetens hade de kunnat använda detta mediegenomslag för att lyfta hela regionens trygghetsfrågor. De hade kunnat fokusera på hur tryggheten i hela Stockholms län kan stärkas. En bra slogan skulle kunna vara:
“Vi tryggar ditt område, om det så krävs att vi river en bro”
Problemet var att distriktet leddes av personer som:
saknade kompetens att driva kampanjer av det här slaget
prioriterade internt maktspel framför politiskt innehåll
De fokuserade på att placera sina egna vänner i föreningsstyrelser runt om i länet för att säkra deras återval. Att driva bra politik kom enligt min mening på sin höjd på andra plats.
När vår kampanj om Riv bron till Rinkeby tog fart hade man enkelt kunnat ta till vara på det läge vi skapat, genom att tydligt kommunicera behovet av att begränsa antalet utanförskapsområden.
Det hade kunnat lyfta SD i hela Stockholm. Men från distriktet var det helt tyst.
Uteblivet stöd från partiet
Det enda uttalandet kom från SD Stockholms stad, som ansvarar för Rinkeby. Budskapet var att det var okej att riva bron om Sundbyberg stod för kostnaden. Det var inte det stöd vi behövde – det saknade tydlighet, kraft och ett budskap om att bekämpa kriminaliteten. Den här typen av mediauppmärksamhet som vi fick är svår att få och när man får den måste man ta tillfället i akt att utveckla sitt budskap. Det duger inte att gömma sig bakom en urvattnad formulering i syfte att undvika kritik.
Kritik mot Riv bron-kampanjen
Det kom förstås en del kritik mot kampanjen. Jag tog del av viss kritik, men hade begränsad möjlighet att bemöta den under kampanjens mest intensiva fas. Självklart vägrade Socialdemokraterna debattera bron med oss. De vägrade även debattera med Moderaterna som ändå var näst största parti i Sundbyberg.
Kritik utan kunskap om Ursvik
En typ av kritik vi fick var att vi ville öka segregationen mellan 'invandrare' och 'svenskar'. Vad de som framfört den kritiken inte visste, eller brydde sig om, var att den del av Ursvik som bron från Rinkeby kopplade till också hade en stor andel personer med ursprung från andra länder.
I Sundbyberg hade nästan 30 % av befolkningen utländsk bakgrund och i Ursvik tror jag den andelen är högre än genomsnittet i resten av kommunen.
Syftet var alltså inte att skapa en etnisk åtskillnad, utan snarare att skydda invånarna i Ursvik från den organiserade brottsligheten i Rinkeby.
En annan kritik var att vi ville skapa en mur runt Rinkeby och införa Apartheid. Det speglar ofta en uppfattning från personer utan egen erfarenhet av områdets vardag. Från Rinkeby tar man tunnelbanan till Kista på några minuter, till T-centralen tar det 18 minuter med tunnelbanan och det går att ta både buss och tunnelbana till Sundbyberg. Avsaknaden av bron innebär endast marginellt längre restid.
Att arbeta utan stöd
Vi kände oss väldigt ensamma i den här kampanjen. Distriktet skickade ut budskap i flera kanaler – men drog sig därefter undan helt. Även efter valet har utländsk press hört av sig och vill göra intervjuer. Jag och Carina gjorde bland annat en intervju med tyska tidningen Der Spiegel. På ett möte med distriktet där företrädare för alla kommunföreningar träffades frågade jag en veteran i partiet som satt i riksdagen om hur han tyckte att vi skulle göra med alla utländska förfrågningar om intervjuer.
Hans svar var att vi fick göra som vi själva tyckte kändes bäst. Men ett parti kan inte drivas på det sättet. Om en utländsk tidning ska skriva om partiet borde det faktiskt vara en koordinerad insats att möta pressen. Visst kan man skicka fram en lokal företrädare, men det borde ändå, tycker jag, vara partiet som är med och instruerar kring vilket budskap ska förmedlas.
Under hela den här kampanjen kände jag ofta att jag inte längre tillhörde något parti. Vi fick maximal medieuppmärksamhet, men ingen från partiet hörde någonsin av sig för att hjälpa till. Det kändes ofta som att distriktet snarare hoppades att vi skulle misslyckas än att de ville stötta vårt arbete.
Inför resultatet av vår kampanj
På valnatten var vi förväntansfulla. Skulle kampanjen ha varit framgångsrik – eller kostat oss väljare?