Kap 9. Mitt första steg mot ett engagemang i Sverigedemokraterna
Att bli medlem i Sverigedemokraterna var ett stort beslut – men att gå på mitt första möte var ännu mer omvälvande.
Från tvekan till engagemang
År 2014 gick jag alltså med i Sverigedemokraterna. Det var till stor del Richard Jomshofs aktiva arbete mot islamiseringen av Sverige som fick mig att gå med i partiet. Men jag såg också att fler välutbildade personer började engagera sig i partiet. Jag minns att Sverigedemokraterna i Stockholms stad hade ett imponerande förslag till styrelse inför årsmötet 2014. Styrelseförslaget leddes av William Hahne och det fanns jurister, ekonomer, läkare och företagsledare med på listan. Samtliga publicerade sig med namn och bild offentligt.
William Hahne var aktiv i SDU, Sverigedemokratisk Ungdom, och hade tillsammans med Gustav Kasselstrand, som var förbundsordförande för SDU, lyckats bygga en stark ungdomsorganisation.
Den här listan, med i mina ögon kompetenta företrädare, var en av de faktorer som gjorde att jag vågade engagera mig partipolitiskt för Sverigedemokraterna.
Första mötet
När jag skulle gå på första mötet med Sverigedemokraterna i Sundbyberg, där jag bor, var jag mycket nervös. Dels visste jag inte om jag skulle bli filmad av någon mediekanal som skulle hänga ut mig som Sverigedemokrat eller sympatisör, dels visste jag inte om det skulle finnas personer på mötet som uttryckte sympatier för nazism eller sa något rasistiskt.
Sverigedemokraterna var då extremt omtalade och det kastades alltid anklagelser mot både företrädare, medlemmar och samarbetspartners. Jag förstår att vissa människor trodde att Sverigedemokraternas mötesdeltagare var en blandning av rasister och extremister. Det var den bild som medierna förmedlade vid den tiden.
Jag möttes i dörren till lokalen av en äldre man som hette Ulf. Han var väldigt trevlig och blev min första kontakt med Sverigedemokraterna. Det var ett julbord, och partiet hade lyckats hyra en samlingslokal i en bostadsrättsförening under förutsättning att man inte visade några partisymboler och ingen i huset visste att det var SD som hyrde.
Det bjöds på buffé och det var alkoholfritt, men några personer hade ändå med sig egen alkohol. Jag har fått berättat för mig att det dracks ganska mycket de första åren på mötena i SD Sundbyberg. Dåvarande ordförande försökte stävja det genom att alltid ha tillställningarna under dagtid och alltid utan alkohol. En bra strategi som till stora delar lyckades.
Vanligt folk – genuina möten
Människorna jag träffade var genuina och trevliga men de flesta var personer som inte hade något att förlora. Jag uppfattade dem som bra människor – ofta klassisk svensk arbetarklass, formad av livets hårda skola. De hade arbetat i yrken som kanske inte alltid betalade så mycket och som många gånger slitit på kroppen. Visst fanns det några som drack lite mycket, men de var i grunden jordnära och omtänksamma människor.
En påminnelse om min uppväxt
Det här var den typ av personer som jag i mångt och mycket hade vuxit upp med i Högdalen. Det var människor som utan kostnad ställde upp som tränare i fotbollslaget, dagmammor som inte får så mycket betalt men inte tvekar att bjuda grannpojken på macka fastän det är knapert hemma. Män som utan att tveka lagar grannpojkens cykel och tar sig tid att hjälpa till. De hade fokuserat sin tid och energi på att hjälpa och umgås med människor i sin direkta närhet istället för att göra karriär och skaffa sig fina positioner i samhällslivet.
Det var personer som inte löpte någon social eller yrkesmässig risk med ett engagemang i Sverigedemokraterna. Eller så hade de redan förlorat jobb och vänner när de försökte diskutera problem och kostnader relaterade till invandringen.
Ingen rasism eller antisemitism
Jag hörde inget rasistiskt och inget om Israel eller judar, vilket var en otrolig lättnad. När jag tänker tillbaka på mina farhågor inför första mötet kan jag inte annat än småle. Jag var genuint orolig för att det skulle finnas personer med nazistsymboler på plats, eller personer som uttryckte sig rasistiskt eller homofobiskt.
Min oro för att möta rasism och antisemitism speglades i den bild som fanns av Sverigedemokraterna som parti.
Jag har aldrig gillat att peka ut grupper och speciellt det konspiratoriska kring judar gör mig illa berörd. När jag studerade vid Lunds universitet så åt jag en gång middag med en vän och hans bekanta. Jag var den enda i sällskapet som inte var jude. Maten som serverades anpassades från strikt kosher till en mer modern tolkning av judiska matregler.
Det mötet har jag tänkt på många gånger sedan dess.
En reflektion kring utsatta grupper
Det var väldigt trevligt och mycket livliga diskussioner. Jag har många gånger efter det tänkt att det finns människor som vill mörda samtliga vid det middagsbordet, undantaget mig, inte för något de sagt, inte för något de gjort utan på grund av vilka de är. Oavsett om de tror, vad de tror, eller hur de identifierar sig.
Jag vet också att de här personerna jobbar otroligt hårt och att deras framgång beror på deras arbete. Att antyda något annat har alltid gett mig dålig smak i munnen. Det är något jag absolut inte vill förknippas med.
En engagerad ordförande
Dåvarande ordförande hade själv kommit till Sverige från Jugoslavien som ung. Han hade ordnat maten tillsammans med sin fru och det var en trevlig tillställning även om jag kände mig nervös. På det hela taget var det inte en miljö jag var van vid. Men alla kände till Tino Sanandaji och Jan Ekbergs rapport om invandringens kostnader. Det fanns också några personer med akademisk bakgrund på mötet, men de var få.
Jag pratade bara lite med ordföranden, men i stället pratade jag desto mer med andra deltagare – särskilt med Ulf, som mötte mig i dörren. Han kontaktade mig senare och det var då jag blev indragen i det politiska spelet.