Kapitel 1. 2014 - Vägen in i ett parti man inte fick nämna
2014 insåg jag på allvar hur laddat – och ibland förbjudet – det var att ens nämna invandring eller SD. Samtidigt såg jag hur samhällsproblemen växte – och hur allt färre vågade tala om dem.
Jag har alltid varit intresserad av samhällsutveckling och politik, och har sett mig som ganska insatt. Politiskt har jag röstat på olika partier – från Moderaterna till Socialdemokraterna och vid något tillfälle även på Folkpartiet, som det hette då.
Min politiska bakgrund
Jag var för EU men emot euron, och röstade därför på Junilistan 2004 och 2009.
Jag minns inte vilket parti jag röstade på 2010, men jag vet att det inte var Sverigedemokraterna. Då var invandringen inte en stor fråga för mig, utan jag tyckte nog att det var bra om vi kunde leva här tillsammans med människor från olika delar av världen. Det var inget jag reflekterade särskilt mycket över då. Jag kände inte till Sverigedemokraterna alls innan de kom in i riksdagen. Nu när jag skriver detta försöker jag minnas om jag hade några tankar kring att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 – men jag kan inte minnas några särskilda åsikter.
Samhällsdebatten 2014
Många har glömt bort hur samhällsdebatten såg ut 2014 och vad som sades och gjordes. Konsensus i medierna och bland nästan alla politiska partier utom Sverigedemokraterna var att invandringen inte bara var lönsam och skulle hålla upp pensionerna.
Invandringen framställdes som avgörande för Sveriges framtid. De som ifrågasatte detta betraktades ofta som okunniga eller illvilliga – och stämplades som rasister, främlingsfientliga eller islamofober. I många kretsar betraktades det som en dygd att säga något nedlåtande om Sverigedemokraterna.
Åsikter man inte får yttra
Jag minns en herrmiddag hos en vän – det var första gången jag nämnde för någon att jag funderade på att rösta på Sverigedemokraterna. Som jag minns det uttryckte jag mig försiktigt – som en slags testballong. Några veckor senare skrev en av personernas fru ett långt inlägg på Facebook om hur hon på omvägar fått höra hur någon i hennes mans bekantskapskrets funderade på att rösta på Sverigedemokraterna. Det blev tydligt att det var mig hon syftade på.
Hennes inlägg gick ut på att hon inte kunde förstå hur någon ens kunde tänka sig rösta på ett parti som enligt henne bestod av nazister, främlingsfientliga, lågutbildade homofober och liknande.
Inlägget fick förstås många stödjande kommentarer och många skrev att de inte förstod hur fascismen kunde vara på väg tillbaka. Hur människor inte såg igenom Sverigedemokraterna och att de i själva verket var nazister allihop.
Medialt var den så kallade pk-eliten emot just Sverigedemokraterna och om det var något gemene man var emot så var det just Sverigedemokrater. Att öppet beskriva Sverigedemokrater och deras väljare i negativa termer – som främlingsfientliga, unkna eller lågutbildade – blev i vissa sammanhang ett sätt att visa sin egen moraliska överlägsenhet.
Min syn på Sverigedemokraternas bakgrund och utveckling
Sverigedemokraterna grundades som ett invandringskritiskt parti och samlade till en början medlemmar som ansåg att mångkultur och omfattande migration medförde problem. Under de första åren bestod partiet av många personer med minst sagt mycket problematiska åsikter.
Jimmie Åkessons arbete med förändring
Under Jimmie Åkessons ledarskap – han valdes till partiledare 2005 – har partiet genomgått en reformprocess som inneburit att man uteslutit medlemmar med extrema åsikter samtidigt som man utvecklat en modern politik baserat på en socialkonservativ grund. Ett reformarbete som påbörjades i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, och som fortsatt in i nutid.
Min upplevelse av kritiken mot Sverigedemokraterna
För mig kändes mycket av kritiken mot Sverigedemokraterna falsk. Kritiken handlade sällan om partiets politiska förslag eller åsikter som partiet lade fram. Kritiken gällde ofta gamla uttalanden eller avlägsna kopplingar till personer med problematiska åsikter.
Dessutom kritiserades de hårt när de sa att invandringen inte var lönsam, ett påstående jag i allt högre grad insåg var sant, trots att andra partier och medier oftast beskrev invandringen som ett så kallat ”kompetensregn”.
Andra partiers mörka historia – som sällan nämns
Jag var naturligtvis medveten om partiets minst sagt problematiska historia men även andra partier har haft problematiska åsikter om man tittade lite längre tillbaka. Det är också värt att påminna om att Sverige under lång tid var världsledande inom rasbiologisk forskning. Så här formulerades det i Centerpartiets (dåvarande Bondeförbundets) partiprogram 1933:
"Det är en nationell plikt att bevara den svenska rasen från att blandas med underlägsna främmande raselement och att motverka invandringen till Sverige av oönskade utlänningar. Bevarandet och stärkandet av vårt folks liv är en fråga om liv och död för vår nationella utveckling."
Det är viktigt att sätta sådana uttalanden i sin historiska kontext, men det visar att även andra partier haft mörka perioder. Mörka perioder som de, enligt min vetskap, aldrig har behövt stå till svars för decennier senare.
Jag ansåg, och anser fortfarande, att man måste bedöma ett parti och en person baserat på vad det partiet och den personen är idag. Inte vad det partiet eller personen sa eller trodde för 20 år sedan.
Exempel på reaktioner från vanliga människor
Inför valet 2014 var jag med min son på en av hans fotbollsträningar. Vi var två pappor som stod och pratade om lite ditt och datt och pappan jag pratade med kom in på det här med att många ensamkommande flyktingbarn kanske inte var under 18 år. Jag råkade skämta om att några redan hade börjat få gråa hår. En annan pappa i närheten hörde detta och kände genast att han behövde “ta debatten”, ett uttryck som var vanligt då.
Han började med att säga att ingen någonsin ljög om sin ålder, och att påståenden om motsatsen bara var lögner. Det följde han sedan upp med att de här barnen blev gråhåriga av stress när de flydde till Sverige på grund av vad de varit med om. Därefter avslutade han med att säga att om Sverigedemokraterna kom till makten skulle vi alla tvingas att marschera runt på den fotbollsplanen.
Hans reaktion var så känsloladdad att den gränsade till hysteri. Det kändes fel att inför barnen fråga varifrån han hade fått idén om marscherandet.
Reaktioner från HBTQ-miljön på Sverigedemokraterna
Många år senare sa en bekant till mig att han trodde att om Sverigedemokraterna fick makten så skulle alla homosexuella män tvingas gå omkring med rosa trianglar på sina jackor. Han var inte medveten om att jag var aktiv Sverigedemokrat.
En annan homosexuell bekant som fick reda på att jag var Sverigedemokrat blev så orolig att han inte kunde sova. När han berättade för sin partner att jag var aktiv inom Sverigedemokraterna svarade hans partner med orden “Det kryper närmare”.
En uppriktig rädsla baserad på fördomar
Det var tydligt att många HBTQ-personer upplevde en stark oro. Samtidigt hade jag själv vid den tiden träffat flera öppet homosexuella Sverigedemokrater som jag uppfattade som trevliga och öppna. Det var svårt för mig att förstå varifrån oron kom, även om jag insåg att den var verklig för dem som uttryckte den.
Sociala medier, moralisk överlägsenhet och grupptillhörighet
Jag tror att det här sättet att framställa andra människor som ondskan själv och ett hot tycks väcka en slags tillfredsställelse – eller åtminstone uppfylla ett behov – hos många. Då kan man utmåla sig själv som god och som ett offer som väljer att “ta fajten” som man ofta uttrycker det.
Man tar såklart bara fajten så länge man är i trygg majoritet och vet att man har hela samhället bakom sig. Dessutom är det ett tydligt sätt att signalera sin grupptillhörighet.
Jag upptäckte också att sociala medier var det perfekta verktyget för många att ”godhetssignalera” och peka ut just Sverigedemokrater och alla som på något sätt kunde associeras till dem som onda.