Få personer har blivit påhoppade av Expo, Dagens Etc., Afa, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Skatteverket samtidigt. För att uttrycka det milt: det är inte en angenäm upplevelse.

Att vara mitt i en storm

Det är svårt att beskriva hur det känns att bli utsatt för ett medialt drev. De flesta människor lägger inte märke till ett mindre drev av den här typen om det inte handlar om någon i deras närhet.

Men för mig var det den mörkaste perioden i mitt liv. Jag visste att många jag kände delade artikeln – precis som Vänsterpartiets gruppledare i Sundbyberg, som hade skickat den till alla andra gruppledare.

Under cirka 10-14 dagar kände jag ett fysiskt illamående som är svårt att förklara. När man inser att man kommer att vara en belastning för alla i sin omgivning är det oerhört smärtsamt och det är på gränsen till outhärdligt.

När ens barn beskrivs som “han med den där pappan som…”,

När folk säger om ens fru “hon vars man….”

När ens mamma reduceras till “hon med den där sonen som…” blir det extremt tufft.

Som föräldrar vill man vara en klippa för sina barn, inte ett sänke. Som man vill man vara någon som personerna i omgivningen kan vara stolt över. Jag förstod också att lögnerna skulle vinna extra trovärdighet när mitt eget parti också hoppade på mig.

En strategi för att överleva ett drev

Jag tänkte mycket på Mats Löfving och Benny Fredriksson de här dagarna. Deras namn och bild hade varit på riksmedia överallt och det fanns ingenstans för dem att komma undan. Redan när jag satt där på kontoret med skatteverkets utredare förstod jag att det skulle drabba min familj extremt hårt och att alla eventuella utspel jag skulle göra bara skulle göra det värre. Speciellt när jag visste att de som borde komma till min undsättning skulle, inte bara svika mig, utan faktiskt göra det värre.

När familjen drabbas

Det dök självklart direkt upp barn och ungdomar som sa till min äldste sons kompisar att de inte borde umgås med honom på grund av det som stod i tidningarna om mig. Det finns ungdomar som undviker honom på grund av det som står om mig i pressen. Smärtan av att orsaka något sådant för sina barn går inte att förklara.

Jag bestämde mig då för att ligga lågt för att skydda familjen. Det viktigaste man har är inte sitt rykte eller sin trovärdighet. Barnen går före allt.

När man har ett unikt namn

Mitt namn är relativt unikt, vilket i en sådan här situation innebär att vem som helst som söker på mig eller någon av mina familjemedlemmar först möts av den här artikeln om mig. Detta är självklart också ett sätt att hänga ut och skambelägga människor som är mycket kraftfullt med dagens teknologi. Saker som detta sprids globalt och det sker med en extrem hastighet. När en tidigare minister delar en länk till denna artikel på Twitter, blir den viral inom minuter.

Ett psykologiskt tryck i varje rörelse

När ens bild susar runt i media med de här negativa associationerna så blir allt jobbigt. Det tar emot att visa sig ute, att säga hej till grannarna, gå in på affären, åka tunnelbana. Att veta att när man googlar mig, min fru eller mina barn så dyker de här lögnerna upp. Det är en mental ansträngning och allt man vill göra är att krypa ihop i fosterställning och dra täcket över huvudet, precis som Håkan Juholt, ordförande för Socialdemokraterna från den 25 mars 2011 till den 21 januari 2012, beskrev det när han blev utsatt för ett mediedrev och ett internt tryck att avgå som partiledare. Skillnaden är förstås att Socialdemokraterna alltid tar hand om sina egna; de landar väldigt mjukt och får alltid en ekonomisk kompensation och ett bra jobb.

Stöd från några få som betydde oerhört mycket

Som tur var hade jag någon som ringde mig varje dag och pratade med mig i ungefär en timme. Några från den lokala SD-gruppen ringde också ett par gånger, och jag fick stöd från min fru och mina barn. Men jag orkade faktiskt inte prata med någon om hur jag kände och hur dåligt jag mådde.

Stöttning från andra partier

En person från Moderaterna som jag haft kontakt med under valrörelsen skickade ett stöttande meddelande på Facebook och en annan moderat från kommunfullmäktige ringde och pratade med mig kring ett ärende vi hade diskuterat. Han sa ungefär ”Jag förstår att det är tufft med mediadrevet och jag förstår naturligtvis att det som står inte är sant”.

Några dagar senare träffade jag Centerns gruppledare på Willys när jag var och handlade. Han pratade med mig och sa några värmande och uppmuntrande ord. Alla vet att det som står i tidningar vid drev inte är sant sa han. Något som vid den tidpunkten betydde väldigt mycket för mig.

Men det är något fel när man får mer stöd av sina politiska motståndare än av sitt eget parti på distrikts- och riksnivå.

Efter min första budgetdebatt 2018 så sa en politiker från ett annat parti “Du är ju duktig, varför går du inte med i ett riktigt parti?”. Med facit i hand kan man ju verkligen undra.

Min strategi framåt

Jag var väldigt orolig eftersom AFA hade lagt ut alla mina personuppgifter på nätet med hemadress, personnummer, vilket våningsplan jag bodde på. Dagens Etc utmålade mig som en väldigt farlig person och Annika Strandhäll skickade all information till hela världen. Sverigedemokraterna satte en “godkänd” stämpel på lögnerna genom att inte hjälpa mig (det här var innan jag blev utesluten) och det kändes uppenbart att Skatteverket var ute efter att sätta dit mig.

Jag bestämde mig för att det bästa jag kunde göra var att ligga lågt för familjens skull och fokusera på Skatteverket. Jag förstod också att det skulle bli värre om/när Sverigedemokraterna uteslöt mig.

Att utmåla personer som hemska och farliga

Det vänstern gör väldigt effektivt är att utmåla sina motståndare som hemska och farliga. Man använder ord och uttryck som skapar en grund för att deras “svans” ska känna sig rättfärdiga när de trakasserar, hotar och gör andra människor illa. Man intalar sig själva att det är onda personer man kämpar mot för att rättfärdiga sitt beteende.

Det här gör att ungdomar som säger till min sons kompisar att de inte borde umgås med honom kan känna att de gör något gott.

Att den eller de personer som sätter skruvar i mitt däck kan känna att de hoppar på någon ondskefull person som förtjänar det.

Att den eller de personer som förvanskar citat känner att de “sätter åt” någon som utgör en fara för andra människor.

Att Annika Strandhäll utan vidare eftertanke kan sprida de här påståendena vidare till hela världen.

En orosanmälan till socialtjänsten

Som ett sista ryck från vänstern så kom det även in en orosanmälan mot mig. Någon hade angett att jag gått in i en ”nazistisk psykos” och att alla i familjen var nedtryckta av mig i någon slags nazistisk iver. Min fru blev förstås förbannad, men hon förstod också att det var sista påhoppet och det enda vi kunde göra var att härda ut.

Socialtjänsten måste utreda alla orosanmälningar och vi hade ett möte med dem där min då 17-årige son fick förklara att han inte kände sig nedtryckt av en pappa fylld av nazistisk iver. Socialtjänsten gjorde ett bra jobb, de tog det på allvar och utredde det. Visst kändes det integritetskränkande men om det är några tjänstemän man verkligen ska respektera så är det personerna inom socialtjänsten. De har enormt tuffa utmaningar och vet aldrig om en anmälan gäller en allvarlig situation eller om det används för att skada någon.

Skatteverket försöker hitta felaktigheter

Eftersom jag haft två revisioner som gått bra och de ändå satsade på en tredje så insåg jag att det inte var någon normal revision. Det märktes också när de var på plats. De hade gått igenom varenda leverantörsfaktura och ifrågasatte allt som eventuellt kunde kopplas till mig privat. Efter besöket på plats bad de om ytterligare förklaringar, information, underlag i vad som kändes som en evighet.

Det här innebar att jag fick lägga mycket tid på att ta fram underlag till Skatteverket men också på att läsa in mig på processen. Jag pratade med min revisor, en skattejurist och läste dessutom “Hjälp - Skatteverket kommer!” som faktiskt gav mig ovärderliga tips. När jag begärde ut tjänsteanteckningarna såg jag felaktigheter som jag kunde korrigera. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte haft något bolag kvar.

Att orka läsa artikeln

Jag förstår att det kanske verkar normalt att man direkt läser artikeln från Dagens Etc och går i svaromål. Men Skatteverkets granskning som var exakt samtidigt tog mycket tid och lögnerna i rubriken och drevet tog enormt hårt på mig. Dessutom påverkade drevet min familj och när det parti jag jobbat för svek mig orkade jag helt enkelt inte.

Det var inte förrän på hösten eller vintern som jag fick tag i artikeln som helhet och såg att de skrivit att jag skulle varit på filmvisningen och dessutom skulle ha uttalat mig positivt om filmen. Jag har aldrig stöttat anti-semitism.

Det kom som ytterligare en chock för mig. Under januari 2024 började jag få lite energi och kontaktade dels Centrum för Rättvisa och medieombudsmannen. Den senare informerade mig om att man har tre månader på sig att anmäla till dem, oavsett om något ligger bakom en betalvägg eller inte. De första var inte intresserade.

Medieombudsmannen informerade mig också om att det kan bli väldigt dyrt att stämma någon för förtal.

Nästa: En tillbakablick

Att tillhöra ett stort parti förknippas ofta med lojalitet och stöd. Min resa inom Sverigedemokraterna präglades istället av motstånd. Jag insåg snart att idealisterna var borta – kvar fanns ett kompisgäng som främst såg till sina egna intressen, pengar och titlar.

Motstånd på alla nivåer

Trots att jag faktiskt blev ombedd att ta över som ordförande var det som att alla ville motarbeta mig. Initialt trodde jag att det bara var på kommunnivå. Det kan låta motsägelsefullt, men trots att jag blev motarbetad av personer i min styrelse så kunde jag ändå till viss del förstå dem. De hade kämpat lokalt och var oroliga för att bli av med sina roller i den förening de hade varit med och byggt upp.

Jag trodde däremot att högre upp i organisationen skulle nya krafter välkomnas. Att man aktivt sökte personer som kunde komma in med ny energi och nya perspektiv. Jag misstog mig gravt. Redan på mitt första årsmöte blev det tydligt.

Trots detta hoppades jag att personer högre upp skulle inse hur misskött distriktet var. En sluten krets som gjorde allt för att hålla duktiga människor borta istället för att rekrytera brett och jobba för förändring. Mina tvivel växte när Sverigedemokraternas gruppledare i Stockholms stad blev utesluten på minst sagt oklara grunder.

En felsäker uteslutningsprocess

På ett sätt förstod jag att jag skulle bli utesluten. De hade försökt utesluta mig tidigare med motivering att jag röstat emot partiet, vilket inte stämde. Men någonstans fanns det ändå ett hopp om att de skulle titta på videon och kanske lyssna på min version.

I början av maj fick jag besked om att det inkommit ett uteslutningsärende mot mig och jag ombads besvara några standardfrågor. Självklart fick jag inte reda på vem som initierat det här, eller de exakta anklagelserna. Partiet hänvisade då till GDPR och hävdade att de därför inte kunde redovisa vem som lämnat in uteslutningsärendet.

Men jag hade redan informerat partiet om alla mina kontakter med träningsgruppen och varit öppen för att svara på frågor.

Ärendet togs upp på ett möte den 15 maj men då ansåg man inte att man hade tillräckligt med material för att utesluta mig.

När karriären och pengarna betyder allt

Alla som är med i medlemsutskottet borde självklart inse vid mötet den 15 maj att det som står i media inte stämmer.

De har sett allt jag skickat in till distriktet tidigare. De vet att jag gett dem mer information än vad som stod i artikeln. I artikeln stod inget om vandringen eftersom jag hade kontakt direkt med en person i gruppen, men jag skrev om det till distriktet. De har full insyn i det material jag tidigare lämnat in. De känner till att jag aldrig deltog i filmvisningen och har fått bevis på citatförvanskningen. Ändå valde de att gå vidare med ett uteslutningsärende mot mig.

Alla som är med i medlemsutskottet förstår också vad det här drevet innebär för mig, för mina barn och hela min familj.

De borde också förstå att om de här lögnerna får stå oemotsagda så innebär det att jag aldrig mer kan få ett normalt jobb, att jag aldrig mer kan jobba inom en myndighet, att varje gång någon googlar mitt namn så kommer de här lögnerna som vänstern sprider att synas för alla framtid.

De vet också att de har möjlighet att bemöta anklagelserna och hjälpa mig. Samt att en uteslutning kommer ge människor uppfattningen att det som står i tidningarna stämmer.

När motståndaren gör bort sig

När en tidning förfalskar eller manipulerar två citat för att få till en falsk rubrik och dessutom skriver flera saker som inte stämmer så öppnas en möjlighet för Sverigedemokraterna att visa att det är inte vi som sprider desinformation. Det är inte vi som hoppar på politiker med lögner eller hänger ut politikers hemadress.

Det här var en bra möjlighet för Sverigedemokraterna att påverka bilden av dem själva, deras representanter och media i allmänhet. Det hade kunna bli en bra diskussion kring politikens villkor och mediernas ansvar. Bra för partiet, bra för Sverige.

I det läget så väljer man istället att be en person gå hem och skriva ihop ett helt nytt uteslutningsärende mot mig.

När lojalitet blir ett tomt ord

Det är en vidrig människa som, i skydd av anonymitet, fabricerar lögner om en partikamrat som är utsatt för ett sånt mediedrev som jag var. Allt för några tusenlappar och en titel. Men resten av personerna i medlemsutskottet var lika medvetna – de visste att det var fabricerade påståenden jag aldrig skulle få se eller få en chans att bemöta.

Under valrörelsen 2022 hade vi i Sundbyberg och jag fått all uppmärksamhet. Vi hade lyckats stå ut som ett parti som inte var som alla andra precis som planerat och nått utanför Sveriges gränser med vår kampanj. Men det väckte ingen glädje internt, bara avund och bittra blickar. Jag har aldrig hört någon från distriktet eller annan funktionär säga “bra jobbat” eller “kul att ni fick så bra resultat”.

En Kafkaartad process

Vid nästa möte den 29 maj får jag följande besked via mejl:

“Medlemsutskottet har vid sitt möte 2023-05-26 beslutat att föreslå partistyrelsen att utesluta dig ur Sverigedemokraterna. Partistyrelsen fattar sitt slutgiltiga beslut 2023-06-12 och du kommer direkt efter detta att få ta del av beslutet via brev.”

Det var en rättsprocess som pågick där jag inte visste vad jag var anklagad för, vilka som skulle ta beslutet och vem det var som drev processen.

Jag skickade följande fråga till medlemsutskottet:

“Finns det någon möjlighet att få reda på vilka skäl de anger för att rekommendera uteslutning? När jag kontaktade distriktet först så sa de att de inte såg några skäl att vidta några åtgärder. Så jag undrar vad som har förändrats.”

Varpå de svarade följande:

“När detta varit uppe i partistyrelsen kommer du att få ett brev med förklaring och vad som legat till grund för det beslut som fastställs.”

Jag var alltså medlem i, och hade arbetat för ett parti, där någon anonymt kan framföra anklagelser som du inte får ta del av eller försvara dig mot.

Ett riggat system för insiders

Innegänget i Sverigedemokraterna har utvecklat ett system för att hålla all intern konkurrens borta. Första har man placerat sig och sina förtrogna i alla valberedningar och kan på så sätt styra bort alla talanger redan från början. Lyckas någon ändå slå igenom har man utvecklat en uteslutningsprocess som är felfri.

En person kan, i skydd av anonymitet, skriva ihop vilka vansinniga påståenden som helst om en partikamrat och skicka in till kompisarna i medlemsutskottet. Medlemsutskottet låter inte personen i fråga se eller bemöta påståendena vilket gör att de får stå som sanningar. I partistyrelsen ser man till att inte ens diskutera de här sakerna utan man fattar bara det beslut som medlemsutskottet har föreslagit.

Sverigedemokraterna har alltså utvecklat en felsäker process för att göra sig av med duktiga människor som man upplever vara ett hot mot det inre gängets ställning och intäkter.

Det här är skälet till varför det inte kommer fram några duktiga personer från kommunal nivå till riksnivå inom Sverigedemokraterna.

Nästa: Epilog: Att vädra en storm

I två år hade vänsterns journalister full insyn i en chattgrupp jag var medlem i. Under hela denna tid hade jag inte postat något som kunde klassas som högerextremt, rasistiskt, islamofobiskt, antisemitiskt eller fascistiskt. Faktum är att det inte förekom något uppseendeväckande från min sida överhuvudtaget.

Trots detta beslutade man sig för att göra en överraskningsintervju i Sundbyberg. De hoppades antagligen att jag skulle springa och gömma mig, ljuga eller säga något felaktigt som de kunde använda mot mig. Men inget av detta inträffade. Jag svarade öppet och utan omsvep på deras frågor – och står för allt jag gjort.

Vad gör en vänsterskribent då?

Svaret blir att man manipulerar citat, ljuger och förvanskar sanningen i en omfattning som, enligt min mening, saknar motstycke i svensk modern journalistik.

Citatförvrängning och felaktiga påståenden i artikeln

Eftersom det egentligen inte fanns mycket att skriva om, tvingades man istället att ändra, eller förfalska, det jag säger. Det är till synes små justeringar men de resulterade i en grovt förvanskad version av sanningen.

En enkel men hänsynslös metod är att förvränga det som sägs, lägg till egna ord, hitta på saker som inte hänt och skapa sedan en till synes imponerande historia byggd på rena lögner.

Citat 1 – Påstående om hemlighållande

I artikeln kan man läsa följande:

Han går med på en intervju men förnekar till en början allt samröre med Palaestra.

“Jag är inte medlem och aktiv i den kampsportsgruppen. Och har aldrig varit, säger Richard Torsslow. “

Det korrekta citatet (som går att se i den inspelade intervjun) är:

“Jag är inte medlem i den kampsportsgruppen, och har aldrig varit ska jag säga.”

Skillnaden kan tyckas liten. Men just dessa tillagda ord — "och aktiv" — skapar en helt annan innebörd. Plötsligt låter det som om jag undanhåller information, vilket man senare följer upp och förstärker med fler felaktiga påståenden. Det är en effektiv metod för att misstänkliggöra en person.

Jag står för det jag gjort

Till skillnad från vad de antyder var jag öppen med mina träningspass och middagen. Jag berättade direkt att jag deltagit vid två träningstillfällen. Det fanns inget att dölja.

AFA hade redan skrivit om min närvaro, partiet var informerat och jag hade diskuterat det med personer i min styrelse. Jag visste att det värsta en politiker kan göra är att ljuga om sitt förflutna. Dessutom tycker jag att politiker ska stå för vad de gör. Väljarna förtjänar att få reda på sanningen.

Att förfalska mitt citat tjänade ett enda syfte: att misstänkliggöra mig och framställa mig som en falsk och opålitlig person. Det var en avsiktlig manipulation för att skada min trovärdighet.

Citat 2 – Påstående om medlemsavgift

Även ett andra citat förvanskades i artikeln. Där står det:

“– Jag har tränat med dem två gånger, inbjuden av några före detta sverigedemokrater. Det var 1,5 år sedan. Då betalade jag en medlemsavgift som var löpande”

Det korrekta citatet från intervjun är:

“Jag har tränat med dem två gånger, för länge sen. Blev inbjuden av några före detta Sverigedemokrater att komma och träna. Det var 1,5 år sedan. Och då också betalade jag en månadsavgift som var löpande.”

Genom att förfalska det jag säger och byta ut månadsavgift mot medlemsavgift påstår man sedan att jag erkänner medlemskap. Trots att det uttryckligen inte var fallet.

Analys: Så manipuleras citat

Det behövs inte mycket för att skapa en trovärdig lögn.

Genom att lägga till eller byta ut enstaka ord kan man skapa ett intryck av motsägelser och försägelser.

I det här fallet skapade man bilden av en person som först förnekar samröre men som senare erkänner medlemskap. Två kraftfulla uttryck — "förnekar" och "betalade medlemsavgift" — räckte för att forma ett narrativ om en falsk person som avslöjar sig själv.

Det är just denna typ av små förvanskningar som gör det så svårt att försvara sig. Om jag inte hade spelat in intervjun hade jag kanske själv börjat tvivla på vad jag sagt.

När förvrängda citat publiceras med självsäker ton framstår de lätt som sanna — till och med för den som själv är utsatt.

Att manipulera citat

Vi lever i en tid där manipulation av ljud och bild blivit vardag. Videor kan få personer att sjunga låtar de aldrig sjungit eller säga saker som är absurda och orimliga. Det kan verka underhållande när Donald Trump och Vladimir Putin i manipulerade klipp sjunger duett.

Men när denna teknik används för att justera enstaka ord i citat blir konsekvenserna betydligt allvarligare. Precis som i mitt fall, där 95 procent av meningen var korrekt, men där små ändringar förändrade hela innebörden.

När ett påstående framstår som ett erkännande är det oerhört svårt att tvätta bort misstanken. Återges det dessutom som ett citat framstår det som än mer trovärdigt — och blir nästan omöjligt att värja sig mot.

Manipulation i en digital tidsålder

I dagens digitala landskap, där information sprids blixtsnabbt, sprids även lögner och förvanskningar med samma hastighet. När skadan väl är skedd är den nästan omöjlig att reparera.

Sammanfattningsvis om artikeln

Artikeln innehåller inte bara två förfalskade citat utan även flera påståenden som jag anser antingen är rena lögner eller grovt vilseledande. Tillsammans utgör de vad som, enligt min mening, kan vara ett av de grövsta exemplen på medvetet vilseledande journalistik som publicerats om en svensk lokalpolitiker.

Jag misstänker att skribenterna inte räknade med att jag hade filmat intervjun. Men det hade jag. Därför kan jag visa vad som faktiskt sades, både genom videon och en ordagrann transkription.

Detta är viktigt av flera skäl. Inte minst för att Dagens ETC får presstöd, vilket innebär att staten indirekt fungerar som en kvalitetsgarant för deras journalistik. När en artikel som denna sprids globalt, bland annat av en före detta minister, får det därför långtgående konsekvenser. Det handlar inte bara om min heder — utan även om vilka risker man ska behöva ta som privatperson när man engagerar sig politiskt.

Den bredare kontexten

De felaktigheter och förvanskningar som presenterats i artikeln är allvarliga i sig, men de speglar också ett större mönster i dagens medielandskap. Den här boken handlar om SD och medier. Jag har tidigare skrivit om Marcus Birros omtalade lunch, om Katerina Janouch, om Ekerögruppen och självklart om Tino Sanandaji. Personer och grupper som har blivit uthängda och misskrediterade på ett sätt som saknar både värdighet och grund.

Vänstern tar varje chans att misskreditera sina motståndare och har man väl fått vittring så gör man allt för att utmåla sina motståndare som hemska människor, vilket Dagens ETC gjorde genom att plocka in Expo.

Kommentar från Expo och min reaktion

Man avslutar naturligtvis med att låta en “expert” på Expo uttala sig:

“– Att Richard Torsslow ingår i den miljön är ett tydligt exempel på den allt vanligare överlappningen mellan högerextrema och Sverigedemokraterna.”

Lägg märke till uttrycket “ingår i den miljön”. Som om jag på något sätt var aktiv i någon organisation och sprang på möten och arbetade med något. Det rör sig alltså om två träningspass i en kommunal träningsanläggning 2019 och att jag en kväll i december 2020 var ute och åt middag med ett gäng från den här träningsgruppen.

Det visar också hur vänstern samordnar sig för att blåsa upp och förvanska små detaljer som de sedan kan föra vidare mellan varandra så det verkar som något ännu större än det är.

Pojkrumsfantasier och behovet av högerextremister

Fanns det då inget underlag för de påståenden som artikeln handlade om? Nej, egentligen inte och att Dagens ETC har känt sig nödgade att manipulera två citat och hitta på att jag uttalat mig positivt om en film med anti-semitiskt budskap är väl beviset för det.

Samtidigt så förstår naturligtvis en riktig journalist sanningen ganska snabbt. Eftersom jag varken finns på några bilder eller lämnat meddelanden av typen ‘tack för ett bra träningspass’ finns det helt enkelt inget underlag för den här berättelsen.

Sen står det om strid i bemärkelsen närstrid och man använder ord som militär och det finns en bild på Jonas Nilsson med gevär i toppen. Men jag såg ingenting som var kopplat till något militärt eller strid.

När gruppen tränade på Sätra Äng 2020 handlade det enligt artikeln om boxning. Inte heller det som har något med strid eller med det militära att göra. Det finns alltså inget som tyder på att jag skulle ha deltagit i någon form av träning av militär typ eller som har med strid att göra.

Speciellt udda blir påståendet att jag skulle närvarat vid filmvisningen. Jag hade ingen kontakt med gruppen när filmvisningen skedde och det var ingen filmvisning som jag skulle gått på ändå. Det här är ett helt uppdiktat scenario utan verklighetsförankring.

Kritikens sammanhang – journalistikens ansvar

I Sverige, liksom i många västeuropeiska länder, finns ett känslomässigt engagemang som trumfar fakta och logik. Berättelser som passar in i den rådande världsbilden sprids ofta vidare utan minsta kritiska granskning – särskilt när de handlar om högerextremism, miljöfrågor eller berättelser om flyktingar. Det är historier som många vill tro på, och därför blir källkritiken sekundär.

Ett tydligt exempel på detta är den tyska journalistbluffen Claas Relotius på Der Spiegel. Claas Relotius skrev berättelser om goda flyktingar och farliga högerkrafter – historier som fick priser, beröm och spreds i miljoner upplagor. Det krävdes att en enskild kollega, Juan Moreno, vågade ifrågasätta honom trots redaktionens motstånd. Först då uppdagades att Relotius hittat på citat, scener och till och med hela personer.

En av hans texter handlade om föräldrarna till NFL-spelaren Colin Kaepernick. Den publicerades aldrig online, bara i tryckt form och på tyska – kanske just för att den inte skulle granskas för noga. I efterhand framstår den som ett skolexempel på hur ett önskat narrativ prioriterades framför sanningen.

Ett liknande mönster går att urskilja i detta fall. I artikeln om mig fanns från början flera uppenbara brister, motsägelser och rena orimligheter. Men eftersom berättelsen om “SD-politikern som tränar med fascister” var så lockande, ställdes inga frågor. Inga följdfrågor, inga försök att kontrollera uppgifterna med mig i efterhand. Det behövdes inte – berättelsen passade för bra.

Och när medier, politiker och aktivister samverkar i denna typ av moralisk dramaturgi, då är det inte fakta som är viktigast. Det är känslan av att ha hittat sin syndabock.

Att missa ett öppet mål

Med tanke på de förfalskningar och påhitt som redovisats ovan borde detta ha varit ett självklart tillfälle för Sverigedemokraterna att markera. Ett gyllene tillfälle att visa att det inte är vi som ägnar oss åt smutskastning, desinformation eller sprider konspirationsteorier – utan att det ibland faktiskt är etablerade medier och opinionsbildare på vänsterkanten som medvetet sprider falska narrativ.

Istället visade sig en helt annan bild av det parti jag kämpat för i sex år.

Nästa: Sverigedemokraterna: inte ett parti som andra

Appendix: Genomgång av felaktiga eller vilseledande påståenden

Nedan är en genomgång av samtliga påståenden som jag anser vara vilseledande, felaktiga eller uppdiktade. Det blir lätt många punkter, men jag vill gå igenom dem en efter en.

Påstående 1 – SD-politikern erkänner medlemskap i högerextrem kampgrupp

Detta är rubriken som spreds till allmänheten — oavsett om de var prenumeranter eller ej. Rubriken, tillsammans med mitt namn och bild, signalerar ett starkt påstående.

Men verkligheten är tydlig. Jag sade uttryckligen under intervjun:

"Jag är inte medlem och har aldrig varit."

Trots detta används det förfalskade citatet för att underbygga rubriken. Den är därför direkt lögnaktig och extremt skadlig för mig och hela min familj.

Påstående 2 – Men i det fördolda säljer han cannabiskräm med högerextremisten Katerina Janouch

Påståendet att samarbetet med Katerina Janouch skulle ha skett i det fördolda är utan verklighetsförankring.

Jag var stolt över samarbetet. År 2017 vågade hon stå upp för sanningen, och vårt samarbete var öppet och transparent. Jag var VD för CBD Skin Elixir AB, ett svenskt aktiebolag registrerat hos Bolagsverket. Katerina fanns med på hemsidan som influencer och marknadsförde produkterna öppet på sina sociala medier. Allt var offentlig information och sökbart för vem som helst.

Att dessutom kalla henne högerextrem är vilseledande. Hon är judinna, vilket gör påståendet ännu mer orimligt eftersom antisemitism riktas mot judar. Vårt samarbete tyckte jag också tydligt visade för alla var jag stod i frågor antisemitism.

Här förmedlas bilden av att jag “smyger i det fördolda” och gör saker som jag inte kan stå för.

Påstående 3–4 – Och tränar militär närstrid med en fascistisk kampgrupp

Min medverkan i träningarna var tillfällig och sedan länge avslutad, något skribenterna var väl medvetna om. Ett vanligt grepp i vilseledande journalistik är att skriva att en aktivitet är pågående fast den är för länge sedan avslutad. Man skriver “tränar” för att få det att framstå som något pågående, vilket det inte var, något jag tydligt påpekade i intervjun.

Beskrivningen av "militär närstrid" är direkt fel. Jag var med och tränade kampsport i en kommunal träningsanläggning. Bredvid oss var det en liten knatteträning med Kendo där en vuxen försökte lära ett eller två barn Kendo. Vem som helst kunde komma och gå i träningslokalen.

Man försöker i artikeln få det att framstå som att jag deltagit i någon form av paramilitär aktivitet vilket är vilseledande. Att beskriva enklare brottningsträning och lite sparring som "militär närstrid" är direkt vilseledande.

Lägg också märke till att när man felaktigt skriver att jag var med på Sätra äng så skriver man att jag boxades. Boxning är inte militär närstrid. Inte ens i artikeln finns det något stöd för att jag deltagit i något som ens liknade militär närstrid.

Påstående 5 – “Men i hemlighet, parallellt med uppdragen i kommunpolitiken, tränade han med den högerextrema gruppen”.

Här återkommer temat att jag gör saker i hemlighet eller det fördolda.

Påståendet om att jag tränade "i hemlighet" är ren manipulation. Jag berättade för flera personer i min omgivning om mina två träningspass. Inklusive personer som var aktiva i Sverigedemokraterna.

När de skriver att jag “tränade parallellt med uppdragen i kommunpolitiken” skapar man bilden av något pågående och långvarigt. Ett sätt att få bort det faktum att det var två träningstillfällen.

Påstående 6 – “Palaestra FC bildades mitt i pandemi hösten 2020 och Richard Torsslow var med från starten”.

Jag vet inte när Palaestra FC bildades. Jag var inte medlem och hade ingen roll vid något eventuellt bildande. Jag tränade inte ens med dem under pandemihösten när klubben enligt artikeln bildades.

Ändå antyder artikeln att jag var med "från starten", vilket helt saknar verklighetsförankring.

Påstående 7 – “Han var med på flera träningar”

Två träningstillfällen är inte "flera". Ordet "flera" antyder tre eller fler.

Här försöker man skapa en bild av att jag var en regelbunden deltagare, vilket är osant.

Dessutom försöker man dölja det faktum att man vet hur många träningar jag deltagit på och försöker få det att verka som många fler.

Påstående 8 – “Betalade medlemsavgift”

Jag betalade en månadsavgift för träningen, inte en medlemsavgift. Ändå används det förfalskade citatet som grund för att påstå att jag var medlem och ordet medlemsavgift förekommer på flera ställen i texten.

Om ett kompisgäng hyr en lokal för att träna brottning, innebandy eller badminton så delar man normalt på kostnaden. Det gör man ofta med en stående överföring varje månad till den som betalar räkningen, en månadsavgift. Det innebär bara att man tränar ihop. Om man går med i en förening så skriver man faktiskt under på föreningens stadgar och värdegrund. Då betalar man en medlemsavgift.

Påstående 9 – Träning på Sätra äng

I artikeln kan man läsa:

“Den 19 december 2021 samlades gruppen utomhus och tränade på Sätra Äng. Richard Torsslow var med och boxades.“

Anledningen till att jag vet när jag tränade är för att det var innan pandemin. Då hyrde man in sig i träningsanläggningen i Upplands-Väsby. När pandemin kom stängde alla träningsanläggningar och de började träna utomhus.

Jag deltog aldrig i någon utomhusträning. Därför finns varken bilder på mig från träningar eller meddelanden av typen “tack för ett bra pass”, “vi ses på träningen” och liknande. Det finns inte heller några tecken som tyder på att jag deltog.

Det finns ingen grund för detta påstående.

Felaktig beskrivning: Julbord 19 december 2021

Förvisso sa jag fel i intervjun, att det var 1,5 år sedan jag tränade. Men i chatten kan de ju se att jag skrivit:

”Ser fram emot grymt 2021. Tack också för ett bra julbord och efterföljande gin och snack”

Det är orimligt att skriva detta i slutet av december 2021, vilket tyder på att julbordet måste ha ägt rum året innan.

Fakta som visar att de har fel

Ett seriöst redaktionellt arbete borde ha fått journalisterna att stanna upp och fundera. Först över när middagen jag deltog på var. Samt när mina träningspass egentligen var. Men då hade naturligtvis hela den här uppdiktade historien fallit ihop.

Jag sa att jag blev inbjuden till träningarna efter en middag rörande debatt mellan Alexander Bard och Gustaf Kasselstrand. Den debatten var 2019. De hade de också kunnat följa upp och återkomma på mail med följdfrågor, vilket de givetvis lät bli att göra.

Det här var det enda som de rättade när mitt juridiska ombud kontaktade dem.

Påstående 10 – Hemligt engagemang

Citat “Han höll sitt engagemang hemligt samtidigt som karriären inom Sverigedemokraterna tog fart”

Formuleringen är retoriskt skicklig men samtidigt djupt missvisande eftersom den kombinerar två lögner. Dels att jag skulle ha något slags “engagemang” i den här träningsgruppen, dels att jag skulle hållit det hemligt.

Dessutom förespeglar man också, återigen, att det skulle vara något pågående med uttrycket “samtidigt som”.

Återigen ser vi hur journalisterna bygger en lögn genom att kombinera flera falska påståenden till en "sanning".

Påstående 11 – Antydd närvaro vid filmvisning

Citat “Hösten 2021 deltog flera medlemmar i kampsportsgruppen på en exklusiv förhandsvisning av filmen, av kommentarerna i chatten framgår att SD-toppen Richard Torsslow gillade den. “

Jag såg aldrig den här filmen tillsammans med någon annan. Hur de bara kan hitta på det känns faktiskt väldigt konstigt med tanke på hur lite jag faktiskt träffade människor från den här gruppen.

När drevet var som värst hade jag inte kraft att läsa hela artikeln. Det tog flera månader innan jag insåg vad som skrivits. När jag läste det här kontaktade jag medieombudsmannen som förklarade att det var för sent att vända sig till dem och samtidigt påpeka att det kunde bli väldigt dyrt att stämma någon.

Samtidigt tycker jag det här visar hur Dagens ETC fabricerar uppgifter. Jag blev uppmärksammad, och lite chockad, när jag fick reda på vad filmen skulle handla om. Då hade den inte haft premiär ännu. Redan innan hade jag bestämt mig för att inte träna med gruppen mer. Alltså finns det inga inlägg från mig där det står “vi ses på filmvisningen” eller liknande.

Den här meningen saknar alltså all förankring i verkligheten.

Påstående 12 – Positivt om antisemitisk film

Citat “SD-toppen Richard Torsslow gillade den: ”Snyggt som attan blev det”.

Detta citat har tagits ur sitt sammanhang och använts för att antyda att jag uttryckt stöd för filmen, vilket är osant. Jag var varken på förhandsvisningen, eller någon annan visning av filmen och har aldrig sagt något positivt om filmen. Filmens budskap chockade mig och jag mailade till och med personen som gjort filmen och kritiserade filmens hårdvinklade budskap. Jag har aldrig sagt något positivt om antisemitiska budskap.

Här blir det tydligt hur Dagens ETC klipper och klistrar för att skapa en berättelse som passar deras syfte — utan hänsyn till sanningen.

Nästa: Sverigedemokraterna: inte ett parti som andra

Om du är intresserad av att få någons perspektiv bokar du en intervju och skickar frågorna i förväg. Om syftet i stället är att skapa en vinklad berättelse, dyker du upp utan förvarning med kamera och mikrofon. Då riskerar du att få ett felaktigt eller stressat svar. Om personen inte vill ställa upp kan du dessutom skriva: “Här flyr politikern våra frågor om...” – och få det att se ut som om det finns något att dölja.

Utanför kommunfullmäktige - ett bakhåll med kamera

Den 20 februari 2023 hölls ett kommunfullmäktigesammanträde i Sundbybergs stadshus. Utanför möteslokalen stod två personer och väntade på mig – från Dagens ETC. De hade med sig mikrofon, kamera och några förberedda “svåra frågor”. Jag antar att de hoppades att jag skulle springa och gömma mig eller lämna platsen – som vissa andra har gjort. Då ser allt ännu bättre ut. Men jag stod kvar och svarade.

Intervjun i sin helhet

Eftersom jag inte har något att dölja publicerar jag här hela intervjun – så får du själv avgöra vad du tycker.

Nedanför finns även en transkriberad version.

Några missar – men tydliga svar

Jag uppger felaktigt i intervjun att det var 1,5 år sedan jag deltog i träningen. I själva verket var det 3,5 år innan intervjun – våren 2019. Jag hade även gillat ett par inlägg i en chattgrupp, men själv skrivit mycket lite. Gruppen fungerade mer som en allmän kompischatt än en ren träningskanal – vilket gjorde att jag trodde att han syftade på någon annan chatt när han frågade om aktivitet i en chatt.

Fyra saker att lägga märke till i intervjun

• Jag förnekar inget, utan är tydlig med vad jag gjort.

• Jag klargör att det handlade om två träningstillfällen.

• Jag påpekar tydligt att jag inte är medlem och aldrig har varit

• Jag är tydlig med att det var en månadsavgift (alltså inte en medlemsavgift).

Med tanke på att det var en överraskningsintervju tycker jag det gick ganska bra. Men med facit i hand borde jag ha tackat nej till intervjun och bett dem att i stället mejla frågorna.

Här är en transkribering av intervjun

Fråga: Vi undrar varför du är medlem och aktiv i den här kampsportsgruppen Palaestra FC.

Jag: Jag är inte medlem i den kampsportsgruppen, och har aldrig varit, ska jag säga.

Fråga: För vi har ju uppgifter om att du har tränat och varit betalande medlem i den här gruppen i minst ett år.

Jag: Jag har tränat med dem två gånger, för länge sen. Blev inbjuden av några före detta Sverigedemokrater att komma och träna. Det var 1,5 år sedan. Och då också betalade jag en månadsavgift som var löpande, som jag hade glömt bort. Men jag har ingen aktivitet.....jag har aldrig varit aktiv hos dom, förutom två träningstillfällen som jag provade på. Det är det.

Fråga: Vilka datum var du och tränade med dom?

Jag: Det var så länge sedan jag kommer inte ihåg.

Fråga: När var det då?

Jag: Jag kommer inte ihåg, det var så länge sedan.

Fråga: Men den här gruppen leds ju av Jonas Nilsson, en känd högerextrem person.

Jag: Ja

Fråga: Varför har du samröre med den här gruppen?

Jag: Jag var på en middag..., jag vill delta på en debatt eller titta på en debatt mellan Gustav Kasselstrand och Alexander Bard. Då kunde jag inte gå på den. För jag var med i Hemvärnet då, ute på övning. Då blev jag inbjuden på en middag och jag visste att det var några före detta Sverigedemokrater där, som jag ville höra om, vad de hade gjort efter Sverigedemokraterna och så vidare. Då blev jag inbjuden på den här träningen, sen var jag med på två träningstillfällen och sen har jag inte varit med något mer.

Fråga: Men du har ju varit aktiv i den här chattgruppen under längre tid än så.

Jag: Nej.

Fråga: Du var med på första träningen i september?

Jag: Jag har inte tittat i den där chattgruppen, jag har inte varit aktiv i den, jag har inte skrivit i den.

Fråga: Okej, men de här inläggen då, som du har skrivit, det står ju här, flera inlägg. Richard Torsslow: Instämmer också, ser fram emot grymt 2021, tack för ett bra julbord.

Jag: Ja

Fråga: Fast där är du ju aktiv.

Jag: Fast det där, var ett julbord. Som jag blev bjuden på. Där jag pratade med några före detta Sverigedemokrater. Jag har inte varit aktiv i den klubben, jag har bara varit på två träningstillfällen, och mitt politiska engagemang är bara i Sverigedemokraterna.

Nu måste jag gå tillbaka. Tack så mycket.

Förhastade slutsatser

Jag förstod att de skulle skriva något negativt om mina kontakter med gruppen och framställa det i så negativ dager som möjligt. Två träningspass och en middag framstod inte som något anmärkningsvärt — även om de skulle få det att se större ut än det var. Jag misstänkte att distriktet kunde komma att använda det som förevändning för att få bort mig från partiet – vilket faktiskt gjorde mig mer nervös än själva resultatet av intervjun.

Men jag var, återigen, naiv. Jag anade inte vidden av vad som faktiskt väntade.

Nästa: Ljugmedia slår till med full kraft

Hösten 2022 blev jag uthängd av vänsterextrema AFA. Det var en klassisk uthängningsartikel: jag anklagades för att ha tränat så kallad “militär stridsteknik” med en “fascistisk organisation”. Vi brukade skoja om att så fort man kallades “SD-topp” i media var karriären över – nu var det jag som var den där SD-toppen.

Artikeln publicerades med namn, bild, personnummer och hemadress – ett hotfullt grepp som drabbar inte bara en själv, utan även hela familjen. Jag kände direkt oro för mina barns, min frus och mina föräldrars säkerhet. Våldet mot SD-företrädare har ofta varit underrapporterat, men den sociala utfrysningen – från grannar, kollegor, vänner – är minst lika nedbrytande, och den drabbar även ens anhöriga.

Ett exempel på hur allvarligt detta är ges när identiteten på några av vänsterns favoriter blev avslöjad utan att de för den skull bli uthängda.

Så här kan det låta i sociala medier:

Tweet från Joakim Lamotte:

Dagens gräv. Nu kan jag avslöja identiteten på Lady Busty och Miss Shameless Whinhore.

Journalisten Owe Nilsson besvarade hans tweet i sitt flöde:

Om de här människorna råkar ut för något, bör “journalisten” rimligen gripas för medhjälp.

Distriktets tystnad

Jag kontaktade distriktet direkt. Eftersom nästan inget i artikeln stämde visste jag inte hur jag borde agera. Det handlade om två träningspass från 2019 – utan militärt innehåll, utan organiserad struktur, och helt utan ideologisk prägel. Det var ett kompisgäng som hyrde en kommunal träningsanläggning i Upplands Väsby och delade på kostnaden – 200 kr i månaden. Jag var med två gånger och hade inget engagemang eller någon närmare kontakt med träningsgruppen.

Jag skrev ner exakt vad som hänt, förklarade vad som var fel i artikeln och redogjorde för samtliga kontakter jag haft med gruppen. Jag skickade detta till distriktsordföranden och båda vice ordförandena. Jag erbjöd mig också att svara på frågor direkt.

Min naiva förväntan var att partiet skulle hjälpa mig – att man åtminstone skulle stötta en lokal företrädare som blivit felaktigt uthängd. Svaret? Distriktet “såg ingen anledning att vidta några åtgärder just nu”.

Det var då jag förstod att min tid i politiken var på väg att ta slut.

En verktygslåda – men inte för mig

När en lokalpolitiker blir uthängd har partiet flera alternativ:

1. Agera offensivt och visa att man står bakom sin företrädare.

2. Ta ett samtal med företrädaren och ha en liten time-out.

3. Låta stormen blåsa över – och därefter utesluta personen när läget är bättre.

Man hade kunnat föreslå en “time-out” eller visa att man tagit kontakt och fört samtal med mig. Eller så kunde man gjort tvärtom – gått till motattack mot vänsterextrema aktörer och belyst de dubbla måttstockarna i svensk politik. Men inget av detta hände.

När svaret blev “vi vidtar inga åtgärder” blev det tydligt: distriktet väntade bara på rätt tillfälle att agera mot mig. Man började slipa knivarna.

Maktspel bakom kulisserna

Det är en offentlig hemlighet att ledningen för Stockholms län motarbetar personer med kompetens och självständighet. Man vill hellre ha lojala vänner i kommunföreningarna – personer som inte ifrågasätter.

Jag var populär i Sundbyberg och hade dessutom blivit invald i valberedningen på Ekerö. Det passade inte. Distriktet hade motarbetat mig från dag ett. Det här var ett tillfälle att försöka bli av med mig.

För den som inte är van vid lokalpolitik kan det låta krångligt, men i Stockholms län fungerar det så här:

• Ledningen för distriktet väljs på distriktsårsmötet.

• De som röstar där kommer från varje kommunförening i länet (utom Stockholms stad som är ett eget distrikt).

• Kommunföreningarna väljer själva vilka som ska representera dem på distriktsårsmötet – ofta efter förslag från valberedningen.

• Om distriktet kontrollerar valberedningarna i kommunföreningarna kan de också styra vilka som väljs till distriktsårsmötet.

De kan alltså, genom att kontrollera kommunföreningarna, se till att de alltid blir omvalda.

Därför är det så viktigt för distriktet att ha inflytande över kommunernas valberedningar. När vi i Sundbyberg bröt det mönstret – och jag dessutom blev vald till valberedningen i Ekerö – sågs det inte med blida ögon.

Vid ett evenemang råkade en riksdagsledamot från SD i Stockholm säga högt, i berusat tillstånd, att “alla som går emot distriktet ska uteslutas”. Det blev nästan komiskt – det handlade inte längre om att göra ett bra jobb, utan om att sitta i en klubb för inbördes beundran.

Jag ville aldrig vara med i den klubben.

För mig handlar politik om att påverka

Jag gick med i Sverigedemokraterna för att påverka samhället, inte för att bli populär i interna grupper. Jag skrev debattartiklar, mötte väljare, kampanjade lokalt. Att försöka bli en del av maktspelet var aldrig mitt mål – och det blev kanske mitt fall.

Publiceringen som skedde hösten 2022 fick begränsad uppmärksamhet, vilket jag i efterhand är tacksam för. Jag har alltid undrat varför den inte släpptes före valet. Kanske var det en miss. Kanske ett medvetet val.

Eftersom det inte blev någon större reaktion fortsatte jag mitt arbete som vanligt. Men jag visste att Damoklessvärdet hängde över mig.

Distriktet hade tidigare försökt få mig utesluten 2019, och på årsmötet 2020. Under Riv bron-kampanjen fick jag och Carina stå själva – kanske i hopp om att jag skulle göra bort mig. Nu hade man äntligen något att hänga en uteslutning på. Men ännu var det inte tillräckligt. De sa det rakt ut: “Vi har inte tillräckligt för att göra något. Ännu.”

Hur vänstermedia fungerar

För dig som inte känner till hur vänstermedia arbetar kommer här en snabbkurs.

Det finns flera vänsterorienterade medier med olika namn och redaktioner – men de samarbetar ofta. Ett media publicerar ett påstående, ett annat följer upp, och därefter tar en aktivist inom en myndighet vid och uttalar sig om hot mot demokratin. Detta ger ett sken av oberoende, trots att källan ofta är densamma.

Det är därför erfarna politiker vet: om ett vänstermedium skriver något, kommer en uppföljning snart i en annan kanal. Den ena artikeln legitimerar den andra.

Att stå ensam

Sverigedemokraterna har stora resurser och goda kommunikationskanaler. Men när jag blev uthängd fick jag ingen hjälp, inget stöd. Jag hamnade i ett gränsland. Skulle jag polisanmäla? Försvara mig offentligt? Vad var smartast? Att bli beskylld för att ha tränat “militär stridsteknik med en fascistisk organisation” borde vara förtal – men jag är ingen jurist. Och att driva den processen själv var överväldigande.

Hösten 2022 var också en svår tid privat. Elpriserna steg, räntan steg, och mitt företag fick stora problem. Jag stod i en rävsax: försöka rädda verksamheten, fortsätta det politiska arbetet, och samtidigt hantera partiets tystnad.

Till slut blev det tydligt: jag var inte önskad längre.

Men om det kändes jobbigt att bli påhoppad med lögner av AFA skulle det visa sig vara det lättaste i min politiska, snart avslutade, karriär.

Nästa: Överraskningsintervju

Sista veckan var intensiv – det är då som mycket avgörs i en valrörelse, och vi satsade allt vi kunde. Jag arbetade i valstugan varje dag, nästan på heltid. Under hela valrörelsen gav jag knappt mitt företag någon uppmärksamhet alls. De sista dagarna fokuserade jag uteslutande på kampanjen.

Några dagar före valdagen kontaktade kommunikationsavdelningen oss med ett förslag: att skicka ut ett sms till alla invånare i Sundbyberg med budskapet från Riv bron-kampanjen. Jag var skeptisk. Jag tyckte att kampanjen hade spelat ut sin roll – Carina höll med.

Men vi svarade att om de ansåg det vara en bra idé, fick de gärna köra. Vi litade på att de hade en bättre överblick över hur partiet uppfattades och syntes i medierna.

Sms:et skickades – och väckte starka reaktioner. Vissa Sundbybergsbor blev rejält upprörda och skrev i olika Facebookgrupper om hur dåliga vi och våra förslag var. Jag undrar fortfarande om inte sms:et blev ett självmål – åtminstone för oss lokalt.

Valresultatet 2022

På valkvällen samlades vi hemma hos Carina tillsammans med dem som kampanjat med oss. Vi hade arbetat hårt, och jag hoppades på att öka från sex till åtta mandat. Jag var fortfarande osäker på hur Riv bron-kampanjen hade påverkat oss lokalt.

Kampanjen hade definitivt försvårat läget för Moderaterna. Hälften av deras väljare ville inte rösta på dem om de kunde tänka sig att samarbete med oss. Den andra hälften ville bara rösta på dem om de kunde tänka sig att samarbeta med oss.

När resultatet kom in visade det sig att Sverigedemokraterna i Sundbyberg hade ökat med några få röster, men inte tillräckligt för att öka antalet mandat i kommunfullmäktige. På riksnivå gick det desto bättre – SD blev näst största parti. Men lokalt var vi besvikna.

Samtidigt gjorde Moderaterna sitt sämsta val i Sundbyberg sedan 1988. Samtliga partier backade, med undantag för oss, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Men för mig skulle den verkliga smällen snart komma.

Nästa: Uthängd av vänstermedia

Alla jag har pratat med inom partiet verkar anse att Riv bron-kampanjen var en framgång. Jag antar att det främst mäts i medieuppmärksamhet – i form av inslag, artiklar och intervjuer. Personligen anser jag att kampanjens effekt lokalt var högst tveksam – i bästa fall neutral, i värsta fall negativ. På riksnivå väckte det mycket uppmärksamhet, vilket alltid ses som positivt – eftersom det åtminstone skymmer motståndarnas budskap.

Lokal kompetens i skymundan

På lokal nivå tog kampanjen fokus från andra viktiga frågor som skola, trygghet och omhändertagande av äldre. Det kanske inte är frågor som får lika mycket uppmärksamhet, men vi hade tagit fram genomarbetade program och förslag för invånarna i Sundbyberg.

Vår verksamhetsplan för kommunen inför det här valet var gedigen. Den visade vad vi ville prioritera nästkommande mandatperiod och alla förslag var dessutom finansierade i budgeten.

Vi hade också lyckats rekrytera kompetenta personer till styrelsen och föreningen, och dessutom engagerat många aktiva medlemmar. De var pålästa och duktiga på att kommunicera med invånare. Men all uppmärksamhet riktades mot bron från Rinkeby till Ursvik.

Ett missat tillfälle från distriktsledningen

Det största problemet, enligt min uppfattning, var att vi stod helt ensamma i den här kampanjen. När kampanjen väl tog fart valde distriktsledningen att dra sig tillbaka. Här hade vi vår chans att presentera ett starkt alternativ inte bara för Sundbyberg utan för hela Stockholm.

Om distriktet haft rätt kompetens hade de kunnat använda detta mediegenomslag för att lyfta hela regionens trygghetsfrågor. De hade kunnat fokusera på hur tryggheten i hela Stockholms län kan stärkas. En bra slogan skulle kunna vara:

“Vi tryggar ditt område, om det så krävs att vi river en bro”

Problemet var att distriktet leddes av personer som:

1. saknade kompetens att driva kampanjer av det här slaget

2. prioriterade internt maktspel framför politiskt innehåll

De fokuserade på att placera sina egna vänner i föreningsstyrelser runt om i länet för att säkra deras återval. Att driva bra politik kom enligt min mening på sin höjd på andra plats.

När vår kampanj om Riv bron till Rinkeby tog fart hade man enkelt kunnat ta till vara på det läge vi skapat, genom att tydligt kommunicera behovet av att begränsa antalet utanförskapsområden.

Det hade kunnat lyfta SD i hela Stockholm. Men från distriktet var det helt tyst.

Uteblivet stöd från partiet

Det enda uttalandet kom från SD Stockholms stad, som ansvarar för Rinkeby. Budskapet var att det var okej att riva bron om Sundbyberg stod för kostnaden. Det var inte det stöd vi behövde – det saknade tydlighet, kraft och ett budskap om att bekämpa kriminaliteten. Den här typen av mediauppmärksamhet som vi fick är svår att få och när man får den måste man ta tillfället i akt att utveckla sitt budskap. Det duger inte att gömma sig bakom en urvattnad formulering i syfte att undvika kritik.

Kritik mot Riv bron-kampanjen

Det kom förstås en del kritik mot kampanjen. Jag tog del av viss kritik, men hade begränsad möjlighet att bemöta den under kampanjens mest intensiva fas. Självklart vägrade Socialdemokraterna debattera bron med oss. De vägrade även debattera med Moderaterna som ändå var näst största parti i Sundbyberg.

Kritik utan kunskap om Ursvik

En typ av kritik vi fick var att vi ville öka segregationen mellan 'invandrare' och 'svenskar'. Vad de som framfört den kritiken inte visste, eller brydde sig om, var att den del av Ursvik som bron från Rinkeby kopplade till också hade en stor andel personer med ursprung från andra länder.

I Sundbyberg hade nästan 30 % av befolkningen utländsk bakgrund och i Ursvik tror jag den andelen är högre än genomsnittet i resten av kommunen.

Syftet var alltså inte att skapa en etnisk åtskillnad, utan snarare att skydda invånarna i Ursvik från den organiserade brottsligheten i Rinkeby.

En annan kritik var att vi ville skapa en mur runt Rinkeby och införa Apartheid. Det speglar ofta en uppfattning från personer utan egen erfarenhet av områdets vardag. Från Rinkeby tar man tunnelbanan till Kista på några minuter, till T-centralen tar det 18 minuter med tunnelbanan och det går att ta både buss och tunnelbana till Sundbyberg. Avsaknaden av bron innebär endast marginellt längre restid.

Att arbeta utan stöd

Vi kände oss väldigt ensamma i den här kampanjen. Distriktet skickade ut budskap i flera kanaler – men drog sig därefter undan helt. Även efter valet har utländsk press hört av sig och vill göra intervjuer. Jag och Carina gjorde bland annat en intervju med tyska tidningen Der Spiegel. På ett möte med distriktet där företrädare för alla kommunföreningar träffades frågade jag en veteran i partiet som satt i riksdagen om hur han tyckte att vi skulle göra med alla utländska förfrågningar om intervjuer.

Hans svar var att vi fick göra som vi själva tyckte kändes bäst. Men ett parti kan inte drivas på det sättet. Om en utländsk tidning ska skriva om partiet borde det faktiskt vara en koordinerad insats att möta pressen. Visst kan man skicka fram en lokal företrädare, men det borde ändå, tycker jag, vara partiet som är med och instruerar kring vilket budskap ska förmedlas.

Under hela den här kampanjen kände jag ofta att jag inte längre tillhörde något parti. Vi fick maximal medieuppmärksamhet, men ingen från partiet hörde någonsin av sig för att hjälpa till. Det kändes ofta som att distriktet snarare hoppades att vi skulle misslyckas än att de ville stötta vårt arbete.

Inför resultatet av vår kampanj

På valnatten var vi förväntansfulla. Skulle kampanjen ha varit framgångsrik – eller kostat oss väljare?

Nästa: Slutspurt och valresultatet 2022

Under valet 2018 ökade vi från fyra till sex mandat i Sundbyberg — en ökning med 50 procent, vilket vi såg som en stor framgång. Min slutsats var att detta berodde på två faktorer.

Dels hade vi under lång tid annonserat i lokaltidningen. Dels hade vi satsat på att ha kunniga och engagerade företrädare i valstugan. Carina, som var mest aktiv, fick också överlägset flest röster. Det var ett tydligt tecken på att synlighet och närvaro lönar sig.

Strategiska riktlinjer från toppen

Inför valet 2022 var det dags att hitta på något nytt. Joakim Wallerstein är Sverigedemokraternas kommunikationschef och beskrivs ofta som personen bakom Sverigedemokraternas framgångar. På uppstartskonferens inför valet hade han sagt att Sverigedemokraterna stack ut 2010 medan partiet 2014 och 2018 försökte anpassa sig och smälta in bland övriga partier. Inför det här valet var det dags att sticka ut och visa att vi inte var som alla andra partier.

Tidigare valfilmer

2010 hade partiet lanserat en kontroversiell valfilm som beskrivs så här på SVT.se:

Den 30 sekunder långa filmen består av en ”kapplöpning” mellan en pensionär med rullator och en grupp kvinnor klädda i burka. En speakerröst säger ”Den 19 september kan du välja invandringsbroms före pensionsbroms” samtidigt som ett larm ljuder i bakgrunden.

Inför valen 2014 och 2018 hade valfilmerna varit mer lättsmälta. Det kontroversiella med en av 2014 års valfilmer var att de två företrädare som medverkade var adopterade och de pratade om rasism. 2018 låg fokus på den ökade otryggheten vilket vid den tidpunkten inte ansågs kontroversiellt.

Planeringen av en ny kampanj

Fyra av oss i styrelsen för Sverigedemokraterna Sundbyberg började diskutera möjliga kampanjer inför valet. Vi var en liten valgrupp som stötte och blötte olika kampanjidéer. Det stora samtalsämnet i Sundbyberg var då bron som skulle färdigställas mellan Rinkeby och en del av Sundbyberg som heter Ursvik.

Rinkeby var då (och är när jag skriver detta) ett särskilt utsatt område och det ligger bara ett stenkast från Ursvik. E18 (som vid den här sträckningen kallas Ulvsundavägen) går mellan Rinkeby och Ursvik. Så även om de ligger precis bredvid varandra så har det varit som skilda världar.

Det lokala motståndet mot bron

Redan 2012 togs beslutet att bygga ihop Ursvik och Rinkeby med en bro och den stod klar 2017. Bron hade inte invigts för att bygget i Ursvik inte hade blivit klart ännu. Nu började det närma sig och boende hade redan börjat uttrycka sin skepsis (för att uttrycka det milt) och bostadspriserna hade rasat.

Flera personer som bodde i Ursvik ringde till oss och ville att vi skulle försöka stoppa bygget. Jag minns speciellt en person som ringde mig och sa: “Jag borde inte ringa er, för jag är invandrare, men jag har kämpat för att komma bort från Rinkeby — och nu händer det här”. Moderaterna föreslog att man skulle kameraövervaka bron och det fick lite uppmärksamhet.

När vi kom på idén med Riv bron-kampanjen

Vi i valgruppen för SD Sundbyberg satt en dag vid ett lunchmöte och diskuterade olika ämnen som skulle kunna vara aktuella inför valet. Det handlade om klassiska frågor som trygghet, kameraövervakning och skola. Då sade någon halvt på skämt: – Ska vi inte köra “Riv bron till Rinkeby”.

Vi skrattade åt idén. Samtidigt hade vi som sagt fått höra av Joakim Wallerstein att vi skulle sticka ut igen. SD hade anpassat sig nog – nu var det dags att gå motvalls igen.

Jag upplevde det som en spännande och intressant idé, galen och aktuell på samma gång. Samtidigt så handlade det inte om invandring eller hårdare straff, det var något nytt. Men som sagt, det kändes helt galet och på ett sätt helt ogenomförbart.

Rinkeby – bakgrund och statistik

Rinkeby är en förort till Stockholm där en stor del av invånarna har ursprung i andra länder. Så här kan du läsa på svenska Wikipedia om Rinkeby1:

Folkmängden uppgår till 16 914 år 2021 och andelen invånare som är utrikes födda är cirka 62,2 procent respektive cirka 92,1 procent med utländsk bakgrund. De två vanligaste födelsekontinenterna för personer med utländsk bakgrund år 2021 var Afrika (51,4 procent) följt av Asien (32,5 procent).[44] År 2011 var den största gruppen utrikes födda i Rinkeby somalier.

Med utländsk bakgrund menas personer som är utrikes födda eller inrikes födda med två utrikes föräldrar2.

Polisens definition av ett särskilt utsatt område

Rinkeby klassas som ett särskilt utsatt område. Ett "särskilt utsatt område" definieras enligt följande på polisens webbplats:

”Ett geografiskt avgränsat område som kännetecknas av en allmän ovilja att delta i rättsprocessen. Det kan även förekomma systematiskt hot och våld mot vittnen, målsägare och anmälare i området. Situationen innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Många gånger har det skett en normalisering av situationen i området vilket innebär att varken polisen eller de boende reflekterar över läget i området.

I ett särskilt utsatt område ingår även i viss mån:

• parallella samhällsstrukturer

• extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter

• personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden

• en hög koncentration av kriminella

Om det ligger andra utsatta områden i nära anslutning till ett särskilt utsatt område finns det risk för samverkan mellan kriminella personer eller nätverk inom områdena. Läget anses vara akut."

En radikal kampanjidé med starka argument

För många framstod Riv bron-kampanjen som ett radikalt och kontroversiellt initiativ.

Kampanjen hade dock flera fördelar för oss som parti. För det första genererade den en omfattande uppmärksamhet, långt över våra förväntningar. Samtidigt undvek budskapet att rikta sig mot någon särskild folkgrupp eller religion och berörde varken ekonomiska resurser eller omfördelning. Därmed kunde ingen kritisera kampanjen med argument som “ni skyller allt på invandrarna” eller liknande.

En annan viktig aspekt var framtiden. Rinkeby, som tillhör Stockholms polisområde, präglas av en omfattande polisnärvaro med specialinriktade insatser. Ursvik däremot, tillhör Solnas polisområde där resurserna är betydligt mer begränsade. Det var därför lätt att förutse att öppnandet av bron skulle kunna öka problemen i Ursvik. Det kunde även bli en valvinnare i valet 2026 – och visa att vi var partiet som vågade tala om problem och komma med radikala lösningar på det eskalerande våldet och brottsligheten som bredde ut sig över hela samhället.

Kampanjen hade dessutom slagkraftiga talepunkter. Om vi kan riva fullt fungerande kärnkraftverk i miljöns namn, varför skulle vi då inte kunna riva en bro för att förhindra att barn skjuts?

Sverigedemokraternas organisation för valkampanjer

Sverigedemokraterna i Stockholm är uppdelade i två delar. Stockholms stad är ett distrikt där varje stadsdel har en egen förening. Resten av Stockholms län är ett distrikt där varje kommun har en egen förening. Sundbybergs stad som är en egen kommun är en del av Stockholms läns distrikt.

Distriktet bestämmer vilka kampanjer som ska köras och har möten med ordförande och ledningen för alla kommunföreningar. De får då inblick i vilka idéer som presenteras och har möjlighet att pusha några kampanjer lite extra eller avråda från om några kampanjidéer går emot det man ska föra fram från centralt håll.

Sverigedemokraternas distrikt har sitt kontor i Kista. Det ligger några trappor upp och jag kommer ihåg att när jag och Carina stod i hissen på väg upp så visste vi inte om vi skulle våga nämna idén om “Riv bron till Rinkeby” som möjlig kampanj eller inte. Skulle vi framstå som modiga och initiativrika eller helt fel ute?

Kampanjförslaget får grönt ljus av distriktet

På kontoret mötte vi en erfaren medlem från Norrtälje med lång tid i partiet och god känsla för framgångsrika kampanjer. Han har varit med på många kampanjer och sett det mesta. Vi lade försiktigt fram idén om “Riv bron till Rinkeby” som ett alternativ. Han tände till direkt och tyckte att det var ett fantastiskt förslag. En person från Sverigedemokraterna i Solna som jobbade på distriktet passerade oss, och vi frågade:

”Vad tycker du om det här: Riv bron till Rinkeby?”

Han tyckte att förslaget var utmärkt och därmed var temat för vår kampanj bestämt. Distriktet samordnar inköp av reklamplats på tunnelbanor, busshållplatser i Stockholms län. Där varvar man lokala budskap, budskap från regionen och budskap från Sverigedemokraterna på riksnivå.

Genomförandet av Riv bron-kampanjen

Vi tog fram material, bokade annonsplatser i tidningar och distriktet bokade annonsplatser på busshållplatser och liknande ställen. Vi hade bokat en container som valstuga (precis som alla andra partier) och bokat lite reklam i Mitti Sundbyberg.

Det här året hade vi inga valaffischer, till skillnad från tidigare val. Våra affischer blir alltid nedrivna och även när vi filmar dem som river ned våra affischer och tar det till domstol så blir ingen fälld.

Kampanjen får medialt genomslag

Därefter drog valarbetet igång och kampanjen “Riv bron till Rinkeby” tog fart, inte bara i Sundbyberg och Stockholm utan i hela Sverige och vissa delar av Europa. Min första filmade intervju var nog med lokala nyheter på SVT där två reportrar (eller om en var kameraperson och den andre reporter) intervjuade mig vid vår valstuga. Sen gjorde jag intervjuer med media från Danmark, Tyskland och Frankrike. Det kändes som om det ständigt fanns någon journalist som ville göra en intervju, vilket innebar en enorm framgång för oss i lilla Sundbyberg.

Att genomföra intervjuer som fritidspolitiker

Att bli intervjuad av media är otroligt påfrestande. Särskilt som Sverigedemokrat, för man vet aldrig vad som ska kastas på en. Men jag måste säga att alla journalister var väldigt trevliga och ärliga.

Den jobbigaste intervjun var med SR P1 Konflikt. Journalisten dök bara upp vid valstugan och frågade om han fick ställa några frågor. Eftersom jag vid det laget var ganska van vid frågor om Riv bron-kampanjen så sa jag okej. Intervjun blev längre än jag förväntat mig och han började ställa frågor om uttalanden från Jimmie Åkesson och hur dessa relaterade till vår kampanj. Han frågade hur SD som parti ställt sig i vissa frågor på riksnivå och vårt ställningstagande här. Jag svarade bara på vår lokala politik och sa att de frågorna fick partiets företrädare på riksnivå svara på.

Det gick hyfsat, men upplevelsen var kännbart påfrestande – en viktig lärdom om vikten av förberedelse. Med facit i hand borde jag ha tackat nej till den intervjun. Som representant för ett parti bör man be om frågorna i förväg, så man kan förbereda sig. Dessutom var jag fortfarande fritidspolitiker vid den här tidpunkten, jag hade dessutom ett vanligt jobb att sköta.

Sammanfattning av kampanjen

Kampanjen gav ett genomslag långt över våra förväntningar – men vad var det egentligen för budskap vi sände ut? Själv upplevde jag att partiet inte tog till vara på den uppmärksamhet vi lyckats skapa.

Efterspel

Kampanjen blev en milstolpe i vår lokala valrörelse, men den väckte också en del svåra frågor. Vad händer när ett slagkraftigt budskap överskuggar nyanserna? Och hur förvaltar man egentligen en sådan medieexponering som liten kommunförening?

Nästa: Utvärdering och reflektion kring Riv bron-kampanjen

Årsmötet i början av 2022 blev en ganska enkel resa. Vi hade rekryterat bra personer och hade stort stöd hos valberedningen och medlemmarna.

Jag stod som förstanamn på valberedningens lista till kommunfullmäktige. Det kändes både roligt och spännande. Vi hade engagerade medlemmar som var aktiva och, även om de inte var så många, hade jag en riktigt bra känsla inför valrörelsen.

Några personer som företrätt oss i kommunfullmäktige under perioden 2018–2022 var inte med på listan. När de insåg att de inte hade någon chans att komma med på listan till kommunfullmäktige deltog de inte heller på årsmötet. Ingen konflikt, inga problem.

Listan till riksdag och region – svågerpolitik i praktiken

Det är distriktet som ansvarar för att ta fram listan över vilka som ska ges möjlighet att sitta i regionfullmäktige. De föreslår också bra kandidater till riksdagen. Carina fick så många personkryss i valet 2018 att hon kryssade sig förbi alla andra och kom på första plats. För att kunna kryssa sig förbi de andra krävs minst 5% av rösterna. Det är svårt att få fler röster än den som står som nummer ett, eftersom många kryssar den översta kandidaten av slentrian. Det är därför en imponerande prestation.

Carina är på många sätt en valmagnet. En företrädare som kan prata med folk och locka röster. Hon är dessutom en av få kvinnliga företrädare inom partiet. Hon har en akademisk examen och driver framgångsrikt en egen juristfirma. Eftersom hon dessutom varit med och grundat Sverigedemokraterna i Sundbyberg, och arbetat hårt för partiet under många år, borde hon vara en självklar toppkandidat både för regionen och riksdagen.

Distriktet placerade henne förstås bland de sista på listan över kandidater från Sundbyberg, vilket gjorde att hon inte hade någon chans att komma in i regionen. Ingen övervägde att ge henne en plats i riksdagen. Hon var inte en del av den slutna krets som styrde distriktet och då spelade det ingen roll hur kompetent hon var, hur hårt hon jobbade eller vilket resultat hon uppnådde.

Uteslutningar – ett sätt att få bort konkurrenter

Under våren 2022 blev gruppledaren i Stockholms stad utesluten. Jag hade träffat honom vid några tillfällen och uppfattade honom som en skicklig och engagerad företrädare. Men han tillhörde inte det inre gänget och när han blev avstängd från sin tjänst inom partiet blev det tydligt vad som skulle hända. Mycket riktigt uteslöts han i april 2022, och enligt uppgift inleddes processen med anklagelser om ekonomiska oegentligheter.

Så här säger han själv om uteslutningen till SVT:

– Jag tycker det är jättetråkigt så klart. Det finns ingen utredning som jag har fått ta del av. De har inte heller sökt någon information från mig eller andra.

– Jag tycker att det är ovärdigt att det har skötts på detta sätt. Vi har lyckats väl i Stockholm – det är en framgångssaga, säger Peter Wallmark.

För mig påminde det här mycket om fallet med Gustav Kasselstrand och William Hahne. Min uppfattning var att de hade gjort ett riktigt bra arbete men kommit på kant med det inre gänget i Sverigedemokraterna. När de vann det interna valet i Sverigedemokraterna om vem som skulle styra Stockholms stad tog det stopp. De hade besegrat den inre kretsen av aktiva – och som straff blev de uteslutna.

Nu trädde ytterligare en engagerad och stark person fram i Stockholm. Några i den innersta kretsen kände sig antagligen hotade. Efter att ha förlorat ännu ett internt val använde de uteslutning som strategi igen.

Ett påhopp på — och ett svek mot — en kvinnlig företrädare

En senare uteslutning av en kvinnlig företrädare i en kommun i Stockholm gjorde mig också fundersam. Visst hade hon skrivit för en högerextrem tidskrift – men det var 13 år tidigare. När en socialdemokratisk företrädare deltar på en konferens med kopplingar till terrororganisationer går hela partiet ut med Magdalena Andersson i spetsen och försvarar honom. Sverigedemokraterna gjorde ingenting för en hårt arbetande partikamrat.

Ensamma funderingar om svek och lojalitet

Jag har alltid trott på lojalitet och det är en av anledningarna till att jag aldrig försökte utesluta några av de personer som motarbetade mig. Visst var konflikterna jobbiga, men man måste ändå hålla ihop utåt och komma ihåg att det övergripande målet är att utveckla Sverige i en mer positiv riktning. Ett politiskt parti består av många personer med starka viljor och ibland krockar de. Att man då uteslöt framgångsrika personer trots att de inte gjort något fel gav mig en mycket dålig känsla.

Sedan – när främst vänstermän attackerar en kvinna i Sverigedemokraterna är det ingen som lyfter ett finger. Borde det inte vara en självklar reaktion hos varje man att försvara kvinnor som blir påhoppade?

Om man inte ens kämpar för sina egna kvinnor som blir påhoppade av vänstermedier, vad har man för moral då? Varför låg inte partiets lojalitet hos sina företrädare?

Dessutom – varför lyfte man inte fram de duktiga företrädarna? Någon högre upp i hierarkin borde ha tittat på vilka som var aktiva och fick många röster, och ställt sig frågan: varför ger vi inte de här personerna plats i riksdagen?

Som medlem och företrädare för partiet var det här inget jag diskuterade med andra.

Eftersom det senare uteslutningsärendet inträffade efter valrörelsen 2022 upptog det inte mina tankar under våren och sommaren.

I stället var jag upptagen med att planera våra egna kampanjer i Sundbyberg. En kampanj som fick genomslag i hela landet – och faktiskt även utanför Sveriges gränser.

Nästa: Att riva broar och skapa uppståndelse

Den där lunchen jag hade planerat med företagaren, som var aktiv i ett annat riksdagsparti, hade vi aldrig lyckats få till. Men nu skulle han vandra i Sörmland två dagar i augusti och frågade om någon ville hänga med. Jag såg det som ett bra tillfälle att komma iväg från stan och förhoppningsvis få njuta av lite härligt väder.

Vi blev fyra personer som vandrade i två dagar, men vi sov bara ute en natt. Vädret var fint och det blev ett välkommet avbrott i vardagen. Vi pratade om allt möjligt, som man gör när man träffas i grupp.

Vi sågs på lördagsmorgonen, vandrade hela dagen och övernattade i tält på en rastplats längs med leden vi vandrade på.

På söndagen anslöt Jonas från Palaestra Media. Jag visste inte att han skulle dyka upp, men det hade inte stört mig om jag hade vetat det i förväg. Jag hade bara träffat honom några få gånger och kände honom inte direkt. Han skulle gå med oss några timmar på eftermiddagen.

Filmen “Varför är Sverige en mångkultur”

Vid en paus i vandringen berättade Jonas att han snart var klar med sin film om varför Sverige är en mångkultur. Någon frågade honom vad den handlade om. Jonas ville inte avslöja något, men sa att det skulle bli intressant att se hur Sverigedemokrater skulle reagera på filmen.

Jag tolkade det som en passning till mig, eftersom jag var aktiv i Sverigedemokraterna, och jag började ana oråd. Många till höger om Sverigedemokraterna uttrycker sig mycket nedlåtande om partiet och kallar det exempelvis för “globalister” eller “judelakejer” — ett minst sagt nedlåtande epitet. Det blir märkligt när SD från vänsterhåll kallas för nazister, medan extremhögern kallar dem för judelakejer.

Diskussionen fortsatte:

– Kan du säga något om vad den handlar om? frågade någon.

– Den handlar om judarna, svarade Jonas.

Ridå!

När Jonas sa det sista ville jag bara sjunka genom jorden. När personer som ser Sveriges problem med brottslighet, invandring och ekonomi pratar om judar så är det i princip aldrig något bra.

Det här hade jag stött på tidigare – bland annat i olika YouTube-kanaler. Personer som har gjort en bra analys över vilka problem Sverige och Västeuropa har, vilka konflikter som har uppstått – och riskerar att uppstå – i framtiden, hamnar helt fel när man ställer sig frågan: varför har vi fått de här problemen?

En del personer måste bara hitta ett svar som indikerar en tydlig syndabock. Filmen ställer frågan: Varför är Sverige en mångkultur? Jonas svarade: På grund av judarna.

Hade jag vetat att filmen skulle handla om judarna hade jag naturligtvis inte lämnat ett bidrag.

Jag tycker om att prata med människor som har andra perspektiv, åsikter och utgångspunkter än jag har. Det är givande, en chans att få testa sina egna idéer och tankar. Men det här kom som en kalldusch för mig.

Jag får citera Stefan Löfven, jag såg det inte komma.

Reflektion efteråt

Jag gick bort en bit, kokade vatten och gjorde lite soppa, medan de andra fortsatte prata om hans kommande film. När jag kampanjade för SD brukade jag alltid tänka på min judiske kamrat från gymnasiet och att jag ska kunna stå för allt jag gör och säger om han stod bredvid. Det tänkte jag på när jag kokade vattnet – och det kändes minst sagt som att jag inte var i rätt sällskap.

Vi vandrade vidare och Jonas lämnade oss efter några timmars gemensam vandring. Vi fortsatte och fikade hemma hos en person som bodde nära tågstationen där vi skulle ta tåget tillbaka till Stockholm. Men resten av vandringen låg Jonas kommentar som en våt filt över mig.

Att skylla på judarna

En av mina största farhågor när jag gick på mitt första möte med Sverigedemokraterna var just att man skulle skylla allt på judarna eller köra något om att förintelsen inte existerat. Jag var så otroligt glad över att det inte var så och under alla mina år inom Sverigedemokraterna har jag aldrig hört någon prata om judar, judefrågan, förintelsen eller Israel på ett negativt sätt.

Ändå kallas Sverigedemokrater ofta nazister, fascister och man säger att 30-talet är på väg tillbaka. En av min frus väninnor frågade om jag var nazist när jag delade något på Facebook om att invandringen kostar pengar och inte är lönsamt. Som om problemet med Hitler var att han räknade fel på invandringens ekonomiska effekter på tysk ekonomi.

Alla de där påhoppen saknar ju oftast helt grund oavsett om de riktas mot SD eller någon annan. Det har snarare blivit ett grepp som sjuklövern använder för att slippa svara på kritiska frågor. Men nu hade jag träffat någon som gjort en film som han själv sa handlar om judarna.

Att ta avstånd – eller föra samtal?

När jag kom hem från vandringen funderade jag ganska mycket på det som hänt. När Jonas släppte trailern för filmen lade han ut en länk i chattgruppen. Jag hade tittat lite kort på trailern. Trailern såg väldigt professionell ut, med snygg produktion och tilltalande estetik. Men nu när jag visste vad som dolde sig bakom, kändes mitt beröm inte lika genomtänkt. Utan att reflektera särskilt mycket över det skrev jag något i stil med “riktigt snyggt”.

Med facit i hand kändes det inte riktigt lika bra.

Filmen släpptes ett tag efter vandringen och den gick att se gratis på nätet. Jag såg den hemma – ensam. Och mina värsta farhågor besannades, utan tvekan.

För mig har det alltid varit viktigt att säga till människor om jag inte håller med dem i någon fråga.

Så jag skrev ett mejl till Jonas den 30 september 2021, där jag bland annat skrev:

Du pekar ut en grupp och lämnar alla andra orsaker outforskade. Därför blir din film tyvärr ensidig.

Det är guld för alla som tror att judarna ligger bakom allt ont och för oss andra så lämnar den minst sagt frågan om mångkultur obesvarad.

…

Anledningen till att jag inte gillar att man pekar ut en grupp som judarna för allt ont är dels för att det är fel, dels för att det tar bort det egna ansvaret.

…

Med vänlig hälsning

Richard Torsslow

Jag hänvisade också till en avhandling från 1976 av Sir John Bagot Glubb. The Fate of Empires beskriver hur imperier och till viss del nationer har en livscykel, samt hur den livscykeln pågår utan små gruppers inflytande.

Han svarade fyra dagar senare.

Hej Richard,

Tack för feedbacken, ska kika på avhandlingen

Hörs!

Jonas

Hans svar var kort, artigt – men inte särskilt engagerat. Han visste säkert sedan innan vad min inställning i frågan var.

Hur kan man påverka människor på riktigt

När jag skriver detta har det gått fyra år sedan jag skickade det där mailet. Jag funderar fortfarande på hur man egentligen påverkar människor på ett konstruktivt sätt. I Sverige förväntas man ta avstånd från personer – hellre än att lyssna och bemöta dem med argument. Jag är osäker på om det är rätt väg att gå. Vad händer om vi slutar prata med dem vi inte håller med? Att lyssna på någon – eller föra ett samtal – betyder inte att man håller med.

I stället har politiker och opinionsbildare alltför ofta valt att misstolka och smutskasta sina motståndare, samtidigt som de höjer sig själva moraliskt. Ett tydligt exempel är Birgitta Ohlssons kommentar efter Sandvikenrapporten. Först lyfter hon sin egen linje med orden:

“Invandring är frihetsvinst för individen, välfärdsvinst för kommunen och kompetensvinst för företagen. Sverige har blivit rikt genom vår internationalism, frihandel och öppenhet mot resten av världen”

I nästa andetag kommer angreppet – riktat direkt mot SD:

“SD:s bakåtsträvande, fördomsfulla främlingsfientliga politik skulle göra både folk och företag fattiga utan framtidstro.”

När det politiska samtalet reduceras till retoriska effekter och symboliskt avståndstagande, då dör möjligheten till verklig dialog – och med den, möjligheten att påverka.

Valet 2022 kryper närmare

Valet 2022 närmade sig, och jag var starkt engagerad i utvecklingen av partiet på lokal nivå. Men samtidigt började något skava – inte så mycket i min tilltro till politiken som i min tilltro till människorna i partiet. Jag hade i princip blivit motarbetad från dag ett som ordförande. Först lokalt, sedan från distriktet. Länge trodde jag att det bara handlade om små lokala slitningar och enstaka personer som satte sina egna intressen före partiets.

En uppfattning jag snart skulle tvingas omvärdera.

Nästa: Inför valet 2022 — Höga förhoppningar och växande tvivel

När Sverige gick in i pandemiläge förbjöds sammankomster med fler än åtta personer, och i princip alla sociala aktiviteter ställdes in.

Därför kändes det som en liten befrielse när jag fick en inbjudan till en middag med föreläsning om Gustav Vasa. Middagen anordnades i mars 2021 och en historielärare skulle hålla ett kort föredrag om Gustav Vasa. Gustav Vasa är som bekant grundare av det moderna Sverige, och vi firar Sveriges nationaldag den 6 juni – det datum då han valdes till kung av riksdagen i Strängnäs 1523. Han ledde Sverige ur Kalmarunionen, en union som grundades 1397 och införde ärftlig monarki.

Förvisso ett intressant ämne, men det här var under en tid då pandemin lamslog stora delar av landet och nästan ingen vågade ses överhuvudtaget. För mig var det framför allt en möjlighet att komma ut och träffa andra människor igen, personer som inte lät sig styras av rädslan för covid.

Palaestra Media och mitt avståndstagande

Palaestra Media, som tidigare ordnade debatten mellan Gustav Kasselstrand och Alexander Bard, var med och förmedlade biljetter till middagen.

Jag vet inte om det var Palaestra Media som själva anordnade evenemanget. Jag köpte biljett genom dem precis som jag gjorde inför debatten mellan Alexander Bard och Gustav Kasselstrand.

Det var andra och sista gången jag deltog i ett evenemang anordnat av Palaestra Media. Det skulle senare visa sig att de hade åsikter som stod för långt ifrån mina för att det skulle kännas bekvämt att delta på deras evenemang igen.

Möten med medieprofiler och alternativa röster

På plats fick jag möjlighet att träffa flera personer som jobbade med SwebbTV vilket var både givande och intressant.

När stora medier undviker att visa viktig information så dyker alternativa medier upp, vilka ofta arbetar under betydligt sämre villkor och det är svårt att nå ut.

SwebbTV var en sådan kanal. De fick stort genomslag på YouTube, men blev avstängda i december 2020. Den här middagen var bara några månader efter deras avstängning och det var ett ganska stort samtalsämne just då. Enligt uppgift hade SwebbTV ungefär 65 000 prenumeranter hos YouTube när deras konto raderades.

Några av dem hade också varit på samma fest som jag, hemma hos Jan Sjunnesson.

Där pratade jag också lite med Jonas från Palaestra Media. Jag tror att det var vid det här tillfället Jonas berättade att han höll på med en film om varför Sverige är en mångkultur.

Kort om varför Sverige blev ett mångkulturellt land

1975 fattade riksdagen ett beslut om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt land. Så här löd texten i propositionen.

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.

Ingen var emot det här beslutet, och ingen debatt förekom. Det var, vad jag förstått, konsensus över hela linjen. Det här beslutet är oerhört intressant ur det perspektivet.

Jag var – och är fortfarande till viss del – mycket intresserad av de förväntningar man hade när beslutet fattades, vad man trodde skulle ske när det här implementerades. Vilka diskussioner föregick beslutet och fanns det några diskussioner kring problem som kunde uppstå, hur tänkte de olika partierna och så vidare.

Jag tyckte att dokumentärens tema var både angeläget och relevant.

Nu visste jag inte så mycket mer om Jonas, som skulle skapa dokumentären, än att han hade anordnat debatten med Alexander Bard och Gustav Kasselstrand och hade en kanal på Youtube tillsammans med en annan person som tidigare varit aktiv inom Sverigedemokraterna. Men jag såg fram emot filmen som lyfte ett beslut som ingen egentligen pratade om men som betytt mycket för Sveriges utveckling.

Ett samtal om företagande och värderingar

Under middagen pratade jag med en person som var företagare och som hade flyttat ut på landet.

Det är något som jag blivit mer intresserad av med tiden, även om jag inte själv planerade en flytt. Han var medlem i ett annat riksdagsparti men väldigt begränsat aktiv på lokal nivå. Vi diskuterade bland annat hur barn inte längre tävlar, utan alla vinner, och ingen förlorar. Vi pratade också om företagande, affärsidéer och om vi kunde göra något tillsammans. Han, liksom jag, hade många idéer – vilket jag alltid har tyckt är stimulerande att diskutera, särskilt när idéerna går i liknande riktning. Vi bestämde att vi skulle försöka ses på en lunch när han var i stan.

Vi skulle komma att ses igen. Men inte i stan. Och inte på en lunch. Det mötet skulle leda till en smärtsam insikt – en jag inte var beredd på.

Nästa: En vandring till insikt

När vi hade fått till en bra styrelse var det dags för mig att ta ett steg tillbaka i föreningen och fokusera mer på politikutveckling. Det berodde till stor del på att jag inte orkade med alla påhopp från det gamla gardet. Varje gång distriktet ringde kände jag en klump i magen. Det är märkligt när den organisation som är satt att stötta och hjälpa i stället motarbetar och stjälper.

Det var dags att lämna över till någon annan. Nu skulle vi dessutom ha en helt ny kommunfullmäktigegrupp inom en snar framtid och då kunde vi verkligen vässa vårt program och vår politik. Men det återstod fortfarande ett år tills dess. Som tur var fanns det någon bättre lämpad än jag vid det här laget.

Ny ordförande

Carina, som fick flest personkryss i valet 2018, var uppskattad och åtnjöt stort förtroende bland medlemmarna. Hon hade varit medlem i Sverigedemokraterna långt före mig. Vi jobbade hårt tillsammans inför valet, och vi hade samma ambition att utveckla föreningens arbete. Därför kändes det naturligt att hon skulle ta över ordförandeposten, särskilt nu när vi äntligen hade majoritet i styrelsen.

Veteraner som byggt en grund

Det gamla gardet hade gjort mycket för föreningen i en tid när ingen vågade vara Sverigedemokrat. De hade fått stå ut med många påhopp och tagit en hel del personliga smällar för att de redan då påpekade de problem vi ser idag – vid en tid då sådana frågor helst skulle sopas under mattan. Den turbulenta perioden från starten av Sverigedemokraterna Sundbyberg 2010 till 2014 hade de navigerat genom på ett bra sätt.

På det sättet tyckte jag att de gjort ett bra jobb och förtjänade respekt för att de vågat och orkat engagera sig. Men de behövde också inse när det var dags att släppa fram nya krafter.

Veteraner som klamrar sig fast

Nu klamrade de sig desperat kvar och försökte mota bort alla som kunde utveckla föreningen vidare. I stället för att rekrytera de bästa och mest drivande individerna för att stärka partiet lokalt så fokuserade de på att rekrytera personer som var lojala till dem själva.

De värnade om sina egna inkomster och positioner och hade glömt bort att de för länge sedan engagerade sig för att göra Sverige bättre. Vad de tyvärr också missade var att ett växande parti behöver människor som vill och kan arbeta. Det fanns – och skulle även i framtiden finnas – behov av deras erfarenhet och kunskap. Men ett växande parti kräver både förnyelse och samarbete.

Trots vissa konflikter fanns det ljusglimtar och vi jobbade framåt.

Att skapa en hållbar politik på lokal nivå

Under 2021 jobbade vi hårt med att få fram en politisk plan som höll ihop inför 2022. I verksamhetsplanen redovisar partier hur de vill att verksamheten i en kommun ska skötas. I budgeten redovisar man hur varje förslag ska finansieras. Nu var hela styrelsen med på att det som stod i vår verksamhetsplan skulle vara förankrat i budgeten. Om någon exempelvis frågade hur vi finansierade ökade insatser inom äldrevården skulle vi kunna peka i budgeten och visa var pengarna kom ifrån.

Vår första konferens

Inför valåret 2022 hade vi en halvdagskonferens för att samordna budgeten och verksamhetsplanen. Kommunfullmäktigegruppen och styrelsen träffades gemensamt för att gå igenom ett förslag till budget som vi jobbat ihop. Vi gick igenom förvaltning för förvaltning, ett omfattande arbete eftersom det täckte hela kommunens verksamhet.

För mig var det mycket viktigt att få dessa delar att hänga ihop. Ska ett parti få någon trovärdighet på lokal nivå är det här grunden att stå på. Det kändes som att vi äntligen började få struktur i vårt arbete – där alla engagerade faktiskt jobbade åt samma håll. För första gången upplevde jag att vi började fungera som ett lag. Tyvärr skulle den känslan snart visa sig vara en illusion.

En utredning från Göteborg som var relevant för Sundbyberg

Det här var hösten 2021. Göteborgs stad hade tillsatt en utredning om tystnadskultur hos personal på grund av hot och trakasserier från bland annat kriminella. Utredningen presenterades i augusti. Eftersom Sundbyberg har två utanförskapsområden och det finns liknande problem som de i Göteborg så föreslog jag att vi skulle skriva in i handlingsplanen att kommunen skulle genomföra en liknande undersökning — något jag fick kämpa för att få med.

Vid ett internt möte längre fram föreslog jag att vi skulle lämna in en motion om att kommunen skulle genomföra en sådan undersökning. Vår dåvarande gruppledare viftade bort det och sa att det var onödigt.

När det återigen handlar om att synas själv

Två veckor efter mitt förslag om motion, skickade gruppledaren ett mejl till alla i vår kommunfullmäktigegrupp med en motion han skrivit. Där föreslog han att Sundbybergs stad skulle genomföra en liknande undersökning om hot och trakasserier som Göteborgs stad. Han tog min idé – som han tidigare hade avfärdat – och lade fram den under sitt eget namn. Jag blev både arg och besviken. Det handlade inte bara om idén i sig, utan om vad det signalerade: att egna meriter var viktigare än samarbete. Jag ville bygga ett lag där man samarbetar och lyfter individer som kommer med egna idéer. Samtidigt var det inte första gången det hände.

Eftersom flera nämndledamöter hade varit med på mötet protesterade de och det slutade med att hela kommunfullmäktigegruppen skrev under motionen.

Så här såg mailkonversationen ut:

2022-02-25: Till alla i KF-gruppen

Hej,

Tänker lägga bifogad motion till måndagens KF.

Trevlig helg!

Med vänliga hälsningar

Gruppledaren

2022-02-25: Svar från en medlem

Men, gruppledaren! Det här är ju Richards förslag som vi tog med i budgeten i höstas.

Borde du inte åtminstone kolla med honom om han vill lägga denna motion själv innan du lämnar in den i ditt eget namn?

Mvh XXXX

Jag såg det här dagen efter och skickade då följande mail:

Hej Gruppledaren

Det här förslaget kom jag med och då ville jag också lägga det som motion. Då sa du att det var en dålig idé.

Nu har du alltså tagit min idé och ska lägga in den som din egen.

Vad tycker du själv om ditt beteende?

/Richard Torsslow

Jag var väldigt trött på det här beteendet, att istället för att samarbeta och lyfta fram nya individer så fanns en kultur där inga nya personer skulle få uppmärksamhet eller möjligheten att göra något bra. Fokus låg på intern konkurrens i stället för gemensamt arbete för framtiden.

Att bygga ett lag istället för en samling individer

När jag blev ordförande ville jag att åtminstone presidiet – det vill säga ordföranden samt första och andra vice ordföranden – skulle träffa alla potentiella kandidater till styrelsen. Det är rimligt att den som föreslår en kandidat också introducerar personen och låter alla få skapa sig en bedömning av kandidaten.

Tidigare kunde några ur det gamla gardet slänga fram ett namn och säga att det här är en bra person utan att någon annan träffat personen. Därefter fick ingen annan träffa personen förrän han eller hon dök upp på listan på personer som skulle väljas till styrelse. Det var för att få in personer som var lojala till dem, istället för personer som kunde bidra till organisationen.

Det här var ett beteende som jag ville förändra. En destruktiv kultur hade utvecklats i partiet som gjorde samarbete och utveckling svårt.

Det visade sig snart att detta inte var ett lokalt problem — det var en kultur som genomsyrade organisationen.

Nästa: En middag utan covidrestriktioner

Nästan direkt efter årsmötet åkte jag till New York på en minisemester med min son. Det var perfekt med lite ledighet innan vi skulle dra i gång verksamheten i Sundbyberg. Jag var övertygad om att vi snart skulle publicera en helsidesannons om en öppen föreläsning med en homosexuell företrädare eller medlem. Det skulle kunna väcka debatt om vilka vi egentligen var som parti i Sundbyberg.

Det skulle verkligen sätta press på våra motståndare. Hela deras politik byggde på att utmåla oss som rasister och homofober. Vi var redan tredje största parti bland väljare med utländsk bakgrund, och detta var det sista hindret att övervinna.

Samtidigt kändes frågan viktig för mig personligen. Jag tycker det är självklart att man ska få älska vem man vill. På alla större evenemang jag deltagit i inom SD hade det alltid funnits homosexuella representanter. Partiet hade en bra politik för just denna grupp. Vill man lägga ner kärnkraften är SD inte rätt parti – oavsett sexuell läggning. Men påståendena om exempelvis rosa stjärnor på rocken och liknande var helt grundlösa och medvetet missvisande. Och det kunde vi äntligen syna.

Fokus på att synas

Jag ville också arrangera stora föreläsningar och möten som var öppna för alla. Där kunde alla boende i Sundbyberg få träffa oss som representerade partiet i kommunfullmäktige och var aktiva i kommunföreningen. Öppna möten – kom och möt oss, ställ vilka frågor du vill. Dessutom hade vi fått in flera fantastiska personer i styrelsen, som var mycket bra på att möta människor. Jag var optimistisk inför året.

När jag gick ombord på planet till New York dagen efter årsmötet kändes det som att vi hade ett kanonår framför oss.

Covid! En ny verklighet

Det är svårt att så här i efterhand beskriva hur det kändes att befinna sig mitt i en pågående nyhetshändelse. När jag åkte till New York reflekterade jag inte nämnvärt över pandemins möjliga samhällspåverkan. Men eftersom mitt företag säljer olika hälsoprodukter besökte jag flera apotek i New York för att se om de hade munskydd. Det var slutsålt överallt.

På krisinformation.se kunde man läsa följande under våren 2020:

Från och med söndag den 29 mars får allmänna sammankomster och offentliga tillställningar ha max 50 deltagare. Beslutet fattades av regeringen under fredagen (27 mars).

Pandemins konsekvenser för vårt arbete

Alla mina planer på öppna föreläsningar och medlemsträffar gick i stöpet. 2020 blev ett förlorat år för oss när det gällde medlemsrekrytering och att synas utåt. Vi kunde inte boka lokaler, och många var rädda för att träffa andra – eller ens gå till jobbet. Till och med politiska sammanträden och styrelsemöten hölls på distans.

Jag deltog i kommunfullmäktigemöten från mitt kontor via videolänk. Vid ett tillfälle stod jag ensam på mitt kontor och debatterade en bristfälligt formulerad motion från oss, som handlade om att Sundbyberg inte skulle ta emot fler flyktingar. Det var något helt nytt för de flesta av oss.

Men även om de flesta undvek kollektivtrafik, större sammankomster och socialt umgänge, fanns det ändå några som fortfarande vågade gå på fest.

En julmiddag med konsekvenser

Jag hade bara varit med på två träningspass 2019. Men jag hade fortfarande lite kontakt med personen som bjöd in mig till träningarna. Vi åt lunch några gånger, och en kväll gick jag med honom och några andra ut och åt middag. I december hörde han av sig och undrade om jag ville följa med ut och äta och ta en öl. Det var några som skulle gå ut och äta — en avslutande julmiddag i samband med det sista träningspasset.

Eftersom det var mitt under covidpandemin, när få vågade gå ut, såg jag det som ett bra tillfälle att få lite socialt umgänge. Jag kände egentligen ingen särskilt väl, men jag skulle ändå ut den kvällen med en kompis som var aktiv inom SD, så vi båda följde med på middagen.

Den här gången fick jag möjlighet att prata lite mer med folk än tidigare. Av de som deltog hade jag egentligen bara pratat med två tidigare uteslutna sverigedemokrater och personen som bjudit in mig till träningarna.

Nu fick jag även höra berättelser från personer som tidigare varit aktiva i högerextrema organisationer jag bara hört talas om. Det var intressant att lyssna på deras upplevelser från demonstrationer. Jag fick intrycket att de hade lämnat dessa grupper bakom sig.

Men efter det bestämde jag mig ändå för att inte träna med den här gruppen igen. Det var inget svårt beslut – jag hade trots allt inte tränat med dem på över ett år. Men det var ändå ett ställningstagande.

Nästa: Fokus på politikutveckling

Efter månader av förberedelser och ökande spänningar i föreningen var det dags för mitt första årsmöte som ordförande. Jag var övertygad om att vi stod inför en nystart – men snart skulle jag inse hur starkt motståndet från distriktet faktiskt var.

Vi hade planerat att ha vårt årsmöte tidigt år 2020 för att så snart som möjligt kunna komma igång med nya aktiviteter och en förbättrad verksamhet. De första månaderna före årsmötet är en stillastående period, då verksamheten i stort sett ligger nere. Under den perioden sitter den gamla styrelsen kvar i väntan på att en ny ska tillträda. Jag kände mig övertygad om att vi skulle få en ny styrelse som ville genomföra alla aktiviteter som den gamla styrelsen hade sagt nej till.

Med valberedningen i ryggen

Vi hade valberedningen med oss och vi hade rekryterat flera nya personer som kunde bidra med både kompetens och vilja att utveckla verksamheten. Det var också personer som var skickliga på att möta människor ute i samhället och hade lätt för att samtala och bygga förtroende. Vi hade bra förutsättningar för en riktigt stark styrelse.

Hotet mot det gamla gardet

Självklart innebar det att vissa personer skulle få lämna styrelsen och att majoriteten, eller de som tidigare varit i majoritet, skulle förlora sitt inflytande över föreningen. Under 2019 hade de som ville få bort mig agerat otroligt arrogant, nedlåtande och självsäkert. Dels för att de hade majoritet i styrelsen, dels för att de backades upp av distriktet. Hur stort stöd de hade från distriktet skulle jag strax få reda på.

Bakom kulisserna på ett årsmöte

Att delta i ett årsmöte som vanlig medlem är en enkel uppgift. En vanlig medlem går dit, prickas av mot en lista, tar en kopp kaffe och kanske lite smörgåstårta. Lyssnar på presentationer och röstar kanske i någon fråga. Men som ordförande är man ansvarig för att allt material är 100 procent korrekt och på plats i exakt rätt tid. Vissa dokument och meddelanden ska skickas ut senast 14 dagar före mötet, andra 30 dagar före. Medlemmar som inte har mail måste få materialet med vanlig post. Alla dokument måste vara i ordning.

Administrativt maraton

Materialet som ska skickas ut omfattar bland annat valberedningens lista på föreslagna kandidater till styrelsen, föreslagna kandidater till distriktsmöte om det finns, nominerade kandidater (som ej är föreslagna), nominerade till valberedningen, årsmötesprotokoll, årsberättelser från styrelsen och från kommunfullmäktigegruppen. Det är helt enkelt väldigt mycket jobb, och utan någon med tidigare erfarenhet är det riktigt omständligt – det tyckte i alla fall jag.

Ett gynnsamt förslag från valberedningen

Vi hade en valberedning som stödde oss men jag var ändå väldigt intresserad av att veta hur valberedningens förslag till styrelse såg ut. Någon vecka efter deras sista möte hade jag kontakt med ordförande för valberedningen som mejlade listan på föreslagna kandidater. Det såg bra ut för vår del. Det är betydligt enklare att få igenom valberedningens förslag än att lansera ett alternativt.

Formellt korrekt — men en liten miss

Jag skickade ut alla papper i tid och såg till att vi skickade brev till dem som inte hade e-post. Att leda ett årsmöte som ordförande eller sekreterare kräver både erfarenhet och utbildning. Det är viktigt att kunna stadgarna ordentligt, alltså de regler som bestämmer hur ett årsmöte ska gå till. Distriktet har därför en lista på kandidater som man kan tillfråga om de har tid. Vi hade fått två erfarna personer tilldelade att leda vårt årsmöte.

Ett distrikt som sviker sina företrädare

Eftersom det var mitt första årsmöte mejlade jag alla dokument i förväg till samtliga berörda. Både ordförande och sekreterare på mötet, till ledningen för distriktet och till vår egen styrelse. Jag bad dem gå igenom dokumenten för att se om jag hade missat något. Distriktet och övriga hade gedigen erfarenhet av årsmöten och kunde enkelt upptäcka eventuella misstag i tid. Det gjorde de – men ironiskt nog utan att jag fick någon hjälp av det.

Det första årsmötet

Det här var mitt första årsmöte som ordförande. Jag var ganska nervös när jag gick till möteslokalen, men allt verkade vara i ordning och jag kände mig förhoppningsfull. Vid ingången möttes jag av den förra ordföranden, som hånflinade när han sa: – Det kommer inte bli något årsmöte. Jag blev helt tagen på sängen. När jag kom in i lokalen möttes jag av distriktets representanter – ovanligt glada, med tanke på att det bara var ett lokalt årsmöte.

Ingen sa något om ett inställt årsmöte så vi började förbereda inför mötet genom att ställa fram stolar, ordna kaffe, fixa med skrivare och dator till ordförande och sekreterare.

Sabotage i sista stund

Precis när mötet ska börja informerade distriktets representanter mig om att jag skickat ut en bristfällig lista på kandidater. När jag skickade ut listan på kandidater hade jag missat att ta med övriga nominerade. Jag hade bara skickat ut den preliminära listan som jag fått av valberedningens ordförande.

Listan bestod endast av de kandidater valberedningen föreslagit, men skulle även ha kompletterats med övriga nominerade. Jag fick listan av valberedningens ordförande och utgick från att den var korrekt – därför använde jag den i samtliga utskick.

När fällan slår igen

Det var uppenbart att de alla vetat om det här en längre tid. Jag såg på deras muntra miner att de såg det som en seger att jag misslyckats, att årsmötet skulle bli inställt och att jag som mötesordförande skulle tvingas be om ursäkt för en miss som ledde till att mötet behövde göras om och att alla kommit till mötet i onödan.

De meddelade mig dessutom precis när mötet skulle börja, vilket gjorde att jag inte hade någon chans att kontrollera om man kunde komma runt det här på något sätt. Allt för att förstöra mina möjligheter till ett välfungerande årsmöte.

En chans för min företrädare att glänsa

Min företrädare, som stod i dörren när jag anlände, påpekade nu att jag gjort fel och att det aldrig hände när han var ordförande. Samtidigt som de fick mig att framstå i dålig dager kunde de räkna på hur många personer på mötet som stödde mig och hur många som kunde tänka sig att rösta på deras lista.

Hade distriktet velat stötta mig hade man enkelt kunnat informera mig direkt när man upptäckt misstaget. Då hade vi kunnat skicka ut en komplettering och fastslå att mötet ändå kunde anses vara behörigen sammankallat med den sena kompletteringen. Alternativt hade man kunnat fastslå att en senare komplettering under mötet var tillräckligt. Nu fick de i stället möjlighet att förlöjliga mig inför medlemmarna genom att överrumpla mig på mötet med den här informationen.

Vad jag inte visste då var att detta bara var början på en konflikt som skulle prägla hela mitt engagemang framöver.

Medlemmarna såg igenom falskspelet

De trodde att de vunnit en seger – men medlemmarna såg igenom spelet och ogillade vad de såg. De medlemmar som var engagerade i partiet gillade inte den här typen av fulspel. Vi skulle vara ett lag. Även om hela det gamla gardet, med den förra ordföranden och distriktet i spetsen, lämnade mötet med glada miner lyckades de inte undergräva medlemmarnas förtroende för mig som de hoppats.

Ett andra avgörande årsmöte

Föreningen fick alltså göra om årsmötet i slutet av februari det året och det blev det stormigaste årsmötet i hela Stockholm det året. Vi hade förberett oss mycket noggrant. Vi visste att motståndarsidan skulle försöka kuppa bort oss och att de hade distriktets stöd. För att vinna krävs det att man har fler röster än motståndarsidan och fulspelet börjar direkt när man ska välja datum för mötet.

Det taktiska spelet börjar direkt

Deras sida hade många pensionärer och vår sida hade flera medlemmar med barn i skolåldern. Det innebar att sportlovet var perfekt datum för de som ville få bort oss eftersom de trodde att många som stödde oss skulle vara bortresta då.

Datum för ett årsmöte bestäms på ett styrelsemöte. I vår styrelse var vi som bekant i minoritet. Våra motståndare föreslog sportlovet och specifikt ett datum när Carina hade berättat att hon skulle vara bortrest. Vi protesterade men utan framgång. De fick alltså igenom ett datum som gynnade deras sida. Men vi hade också med några knep för att lyckas. Vi bad några medlemmar som vi visste skulle komma på mötet att skriva i vår Facebook-grupp att de antagligen inte kunde närvara den dagen. Då skulle våra motståndare förhoppningsvis underskatta hur många som stödde oss som skulle komma på årsmötet och kanske inte mobilisera så många egna supportrar.

Engagemang och hårt arbete skapar relationer

Det stora problemet för våra motståndare var att jag och Carina var de som jobbade mest i föreningen. Vi fick mest kontakt med medlemmarna och störst möjlighet att presentera oss själva och partiets politik. Vi hade egentligen inget emot dem som tidigare suttit i styrelsen. De hade gjort ett bra jobb i en tid när ingen vågade eller ville förknippas med Sverigedemokraterna. Men nu sa de nej till all utveckling och förändring och kämpade om betalda platser i stället för att fortsätta utveckla föreningen.

Karisma övertrumfar titlar och taktik

Vår styrka var att vi kunde attrahera nya medlemmar, vi hade fått in människor i föreningen som gillade oss och det vi ville göra. Jag har alltid tyckt om att prata med människor och många gånger tycker människor om att prata med företrädare för Sverigedemokraterna. Svagheten för våra motståndare var att de hade svårare att skapa kontakt med människor och förlitade sig på att några få personer skulle avgöra allt.

Vid valstugan 2018 var det några förbipasserande som sa att de inte kunde tänka sig att rösta på oss på grund av vissa av våra företrädare. Våra motståndare hade fått sina uppdrag i en tid då det helt enkelt inte fanns några andra. Nu motade de bort duktiga människor för att få behålla sina titlar och ersättningar, trots att de inte ville, eller hade förmåga, att göra det arbete som krävdes.

Ett turbulent årsmöte

Om jag minns rätt var det 47 personer på årsmötet det året, vilket var deltagarrekord. Nu stod allt på spel för våra motståndare om de ville få bort oss. 2019 hade vi vunnit slaget om valberedningen och ordförandeposten. Nu skulle vi få majoritet i styrelsen, eller förpassas till historien.

Jag tog fram en ganska omfattande presentation av personerna som var med i vårt styrelseförslag. Det var bilder på samtliga kandidater, en kort presentation av varje kandidats bakgrund och yrkeserfarenhet. Vårt styrelseförslag var riktigt bra och flera personer hade värdefull kompetens från arbetslivet.

Årsmötet blev som sagt stökigt, det blev omröstningar om flera poster och diskussioner fram och tillbaka, men vi vann med stor marginal. Jag kan ha dragit det lite långt i presentationen av den nya styrelsen. Bland annat hade jag kartlagt hur många timmar alla hade jobbat med flygbladsutdelningar, representerat partiet på mässor, olika evenemang och sammanhang. Men vi vann till distriktets stora förtret.

Nystart med medlemmarnas stöd

Det här innebar att vi skulle kunna utveckla föreningen som vi ville. Vi fick nu möjlighet att arrangera konferenser, bjuda in relevanta föreläsare, ha öppna föreläsningar och genomföra den typ av aktiviteter som får uppmärksamhet och som förhoppningsvis får fler att våga engagera sig.

Insikten som kom för sent

Samtidigt borde jag redan här ha reflekterat över den organisation jag var medlem i. Jag engagerade mig inte politiskt för att tjäna pengar eller få status. Jag var idealist och ville åstadkomma förändring. Nu hade jag hamnat i en massa interna stridigheter och när jag märkte att distriktet gjorde allt för att bli av med mig i stället för att stötta mig borde jag lämnat partiet.

Bakom fasaden - partiets förvandling

Det borde ha varit uppenbart för mig redan då att distriktets företrädare, liksom många andra i politiken, hade lämnat tanken på att skapa ett bättre samhälle bakom sig – och i stället fokuserade på välbetalda poster och fina titlar.

Men nu såg jag fram emot ett konstruktivt år – som skulle komma att misslyckas av helt andra orsaker.

Nästa: Ett förlorat år

Jag är osäker på om det första uteslutningsärendet kom 2019 eller 2020. Såvitt jag minns var det mitt första år som representant för Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige.

Beslutsprocessen i gruppen

På kommunfullmäktige tas ganska många beslut och det är i princip omöjligt för någon med ett vanligt arbete att hinna sätta sig in i alla ärenden. Arbetsgången i Sverigedemokraterna i Sundbyberg var att gruppledaren informerade oss andra om ärendena och hur vi skulle rösta. Han mejlade ut en sammanfattning av ärendet som ibland var så kort som en mening eller två. Ibland räckte det, men ofta var det svårt att få ett grepp om vad ärendet egentligen handlade om. Av sammanfattningen framgick också hur vi förväntades rösta i varje ärende.

Tidigare tror jag inte att någon hade läst handlingarna innan kommunfullmäktige. Det fördes aldrig några diskussioner kring olika punkter, vilket till stor del berodde på att vi var nya i kommunpolitiken. Jag hade studerat partiets kommunpolitiska program. Vid ett kommunfullmäktigesammanträde upptäckte jag att gruppledaren ansåg att vi skulle rösta på ett sätt som gick emot partiprogrammet.

En omröstning där våra röster inte hade någon påverkan

Hur vi röstade spelade ingen roll för beslutet i sig eftersom partierna som styrde kommunen hade en majoritet i kommunfullmäktige. Jag informerade i förväg om att jag inte kunde rösta för något som går emot partiprogrammet och därför skulle lägga ner min röst.

Gruppen röstade enligt instruktionerna, medan jag valde att lägga ner min röst.

Vikten av att hålla partilinjen

I efterhand inser jag att det var både onödigt och olyckligt agerat. Det var inte en fråga om samvete, och min röst påverkade inte beslutet i praktiken. Principiellt sett följde jag partiprogrammet – men i praktiken bröt jag mot gruppens enighet. Ett parti där ledamöter inte följer den gemensamma linjen uppfattas lätt som splittrat, och det skadar trovärdigheten. Det riskerar också att göra samarbeten med andra partier svårare, något som Sverigedemokraterna inte hade råd med då.

Ett personligt ansvar

Om man anser att partiet är på väg att fatta ett beslut som man upplever som fel, bör man ta upp det i god tid före omröstningen. Om man inte lyckas påverka gruppens hållning, måste man acceptera att man verkar inom ett kollektiv – inte som en fristående individ. Mot den bakgrunden inser jag att mitt agerande var fel.

Distriktet kopplas in

Gruppledaren kontaktade distriktet och riktade kritik mot mitt agerande. Kort därefter blev jag uppringd av en företrädare från distriktet, och vi gick igenom vad som hade hänt. Samtalet handlade om vilka krav och förväntningar som ställs på en medlem och förtroendevald i partiet. Redan då insåg jag att jag agerat fel och bad om ursäkt. Jag förklarade också att det inte skulle upprepas – vilket det inte heller gjorde.

Jag upplevde att saken därmed var avslutad. Men några dagar senare blev jag återigen kontaktad av en annan representant från distriktet, och vi gick igenom exakt samma sak en gång till. Då började jag tro att ärendet verkligen var avklarat. Det skulle visa sig vara en missbedömning.

En plötslig uteslutningsprocess utan insyn

Jag trodde att saken var över. Till min förvåning fick jag ett besked från medlemsutskottet – via brev eller mejl – om att ett uteslutningsärende mot mig hade lagts ner. Det handlade om ett uteslutningsärende som jag varken hade informerats om eller fått möjlighet att bemöta. I beskedet påstods att jag röstat mot partilinjen – vilket inte stämde. Någon hade alltså försökt få mig utesluten genom det felaktiga påståendet att jag röstat mot partiets linje. I själva verket hade jag lagt ner min röst.

Det kändes märkligt att någon kunde inleda ett uteslutningsärende utan att jag fick ta del av grunderna eller möjlighet att bemöta det. I efterhand har jag förstått att det ibland förekommer att man lämnar in ett uteslutningsärende – även om det inte leder till åtgärder – för att kunna hänvisa till det i framtiden.

Jag har senare förstått att om en kommunförening vill utesluta en medlem måste hela styrelsen stå bakom beslutet och formellt underteckna ärendet med angivna skäl. Eftersom jag själv var ordförande vid den tiden vet jag att något sådant inte skedde. Det tyder på att ärendet sannolikt initierades av distriktet.

Därmed fanns det registrerat att jag hade röstat emot partilinjen – trots att det inte var sant. Den felaktiga uppgiften kunde alltså användas mot mig i framtiden.

Ett besked jag borde ha reflekterat djupare över

Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand borde jag ha reflekterat djupare över ett beslut jag fick tillsänt mig – och över den organisation jag var en del av. När jag fick beskedet att ärendet hade lagts ner fortsatte jag dock mitt arbete som vanligt. Jag trivdes med medlemmarna och såg det som en meningsfull utmaning att utveckla föreningen, även om jag stötte på motstånd från den gamla styrelsen.

Det som verkade vara slutet på de interna konflikterna visade sig bara vara en paus. Men jag hade fel. Distriktet hade inte gett upp – de hade bara bytt strategi. Nästa gång slog de till – där det gjorde som allra mest skada.

Nästa: Distriktet förstör mitt årsmöte

Subscribe now

Tidigt förstod jag att det var viktigt att lägga motioner som visade vilka åtgärder vi som parti ville vidta i Sundbybergs stad. Motionerna blev ett sätt att visa väljarna vilka frågor vi drev och vad vi ville uppnå. Partiet hade lagt motioner under föregående mandatperiod, så det fanns erfarenhet och kunskap som kunde vidareutvecklas. Men jag möttes av en intern konkurrens — och ett maktspel — som jag var oförberedd på. Naivt nog hade jag inte insett hur avgörande det var att stärka sitt personliga varumärke – och att undvika att andra framstod som mer drivande.

Tiggeri: En aktuell fråga 2019

Tiggeri var ett ämne som diskuterades mycket vid den här tiden. År 2018 kom en dom i ett fall som blev känt som "Tiggerihärvan", där det avslöjades att människor från fattigare EU-länder, främst Bulgarien och Rumänien, utnyttjades av kriminella gäng. Många förleddes att lämna sina hemländer och tvingades leva under svåra förhållanden i Sverige. De tvingades till tiggeri och utsattes dessutom ibland för övergrepp.

Ett förbud mot tiggeri skulle göra denna typ av exploatering mindre lönsam. Det fanns en bred förståelse för problemen med tiggeri bland allmänheten och motionen skulle framstå som välgrundad och förutseende. Dessutom hade den svenska regeringens särskilda samordnare för utsatta EU-medborgare kommit till samma slutsats i en utredning (SOU 2016:6) om utsatta EU-medborgare. Därför ville jag lämna in motionen snabbt, innan något annat parti lade fram exakt samma förslag.

Mitt första förslag till motion

Den 17 december 2018 skickade jag ut följande meddelande till hela fullmäktigegruppen:

”Jag vill lägga en motion om tiggeriförbud i Sundbybergs centrum. Kan jag lämna in den så den tas upp den 18 januari? När ska den i så fall lämnas in?”

Vår gruppledare svarade då följande:

”Problemet med en motion är dock att det brukar ta åratal innan man får ett svar, som sannolikt blir nekande (med detta styre). Betydligt snabbare är ett ledamotsinitiativ i kommunstyrelsen. Det kan läggas redan vid nästa KS, som lär remitteras till berörd förvaltning för utredning och senare beslut. Richard kan skriva ett förslag som vi får tycka till om.”

Det var strax före jul, och jag hann sannolikt inte svara på mejlet. Jag ville verkligen driva frågan om tiggeri, som vid den tiden var både aktuell och omdebatterad, men det fick vänta. Till min stora förvåning skickade samma gruppledare, bara en månad senare, ut följande till hela fullmäktigegruppen:

”Hej vänner!
Jag har skrivit en motion med förslag om tiggeriförbud på utvalda platser i Sundbyberg. Mitt förslag är att hela fullmäktigegruppen undertecknar motionen.”

Att synas på Facebook

Vid flera tillfällen deltog vi i gemensamma aktiviteter som krävde både tid och engagemang. Det var utdelning av flygblad, representation vid mässor samt planering och genomförande av föreläsningar med inbjudna talare. Arbetet bakom dessa insatser var ofta ett resultat av lagarbete, där flera medlemmar bidrog på olika sätt.

Trots detta hände det återkommande att någon enskild person tog åt sig äran i det offentliga. När evenemanget väl var över, kunde det exempelvis dyka upp ett inlägg på partiets Facebook-sida där endast en person poserade tillsammans med en EU-parlamentariker från Sverigedemokraterna. Övriga deltagare nämndes överhuvudtaget inte. Det skapade en känsla av att synlighet i sociala medier var viktigare än det kollektiva arbete som faktiskt låg bakom.

Politisk karriär före politisk påverkan

Sådana situationer speglar det politiska livet väl och tycks förekomma i samtliga partier. För vissa ligger fokus på att profilera sig i samband med kampanjer eller evenemang. Här gällde det att ha sitt namn på alla motioner, synas tillsammans med alla viktiga personer och framstå som den drivande kraften.

Det centrala var inte vilken politik vi ville driva eller vilka motioner som var relevanta. I stället handlade det om vem som stod som avsändare – och vem som fick äran att tala från talarstolen.

Men även om konkurrens förekom i andra partier, skulle jag snart upptäcka att det gick ännu längre i Sverigedemokraterna.

Nästa: Första försöket att få bort mig

Mitt ordförandeskap utvecklades snabbt till en mardröm. Jag visste att två ordförande före mig hade misslyckats i rollen och att min föregångare hade kommit tillbaka som en räddare i nöden. Det dröjde inte länge innan det stod klart att vissa ville se samma scenario upprepas. Jag förväntades misslyckas – så att den tidigare ordföranden kunde återvända och ta över. Då skulle distriktet återfå sin tidigare ordförande, även om jag då ännu inte insåg hur djupt distriktet var involverat.

Informationsmakt och bristen på stöd

Om rutiner inte är dokumenterade hamnar makten hos den som har informationen. Problemet uppstår när man inte vet vilken information man behöver för att kunna agera i tid. Om man inte vet att pensionärsdagen infaller i maj och att platsen måste bokas redan i mars, vet man heller inte vad man ska fråga om. Det ger den som har kunskapen ett övertag: ”Varför har du inte bokat utställningsplatsen? Det borde du ha gjort för länge sedan.”

Om man har någon som vägleder en in i rollen som ordförande, säger han redan i mars: — Glöm inte bort att boka utställningsplats inför pensionärsdagen i Hallonbergen i maj.

Här levererades uppgifter ofta i sista stund, överraskande och med en anklagande ton. Varför har du inte gjort det här? Varför har du inte tagit ansvar för det här? Att ständigt mötas av anklagelser när jag egentligen behövde stöd och vägledning blev i längden mycket påfrestande.

Min företrädare, som tillhörde en inre krets, deltog i landstingskonferenser och evenemang jag inte ens kände till. Han hade alla kontakter med distriktet, vilket jag i och för sig inte brydde mig så mycket om eftersom mitt mål var att bygga en bra förening i Sundbyberg.

Att leda i minoritet – när någon försöker avsätta dig

Som ordförande i minoritet har man i praktiken mycket lite att säga till om – oavsett titel. Den grupp som har flest röster i en styrelse är den grupp som bestämmer. Blir det konflikt eller att någon vill förstöra ditt arbete blir det väldigt jobbigt.

Ett exempel på hur det kunde se ut var när min företrädare varit på en konferens och lovat Ungsvenskarna att Sverigedemokraterna i Sundbyberg skulle sponsra dem med 5.000 kr. När mötet började kastade han fram ett underlag på bordet och sa:

— Här vi ska ge 5.000 kr till Ungsvenskarna, jag pratade med X och jag lovade att de skulle få 5.000 kronor av oss.

En maktdemonstration

Han var inte ordförande och hade inte rätt att fatta ett sådant beslut. Det var en fråga som styrelsen gemensamt skulle fatta beslut om. Han ville visa vem som hade makten och satte press på mig. Visst hade han en poäng – vi befann oss i ett underläge. Jag hade kunnat stoppa det redan vid det mötet eftersom det inte fanns med på dagordningen. Då hade vi behövt ta upp det på nästa styrelsemöte igen och där hade det röstats igenom och jag hade fått höra att jag krånglade och försvårade arbetet. Det blev uppenbart att han ville visa vem som hade makten: ”Här är det jag som bestämmer – inte du.”

En regisserad attack

Ett annat exempel på hur det såg ut när man försökte få mig ur spel var när de bjöd in valberedningens ordförande på ett styrelsemöte utan att meddela mig. Den som ska bjuda in valberedningens ordförande är styrelsens ordförande, alltså jag.

När jag var på väg till ett styrelsemöte ringde plötsligt valberedningens ordförande mig några minuter innan mötet ska börja.

— Hej, det är Rolf. Hur kommer man in till mötet? frågade han.

Jag satt fortfarande i bilen på väg att parkera och blev överraskad.

— Det är inne i stadshuset men man behöver passerkort. Varför undrar du det? frågade jag.

— Jag blev inbjuden att delta på mötet.

Min företrädare hade bjudit in valberedningens ordförande till ett styrelsemöte utan att fråga eller ens informera mig. Vid den här tiden var jag rätt van vid att man hittade på saker för att försvåra mitt arbete och få mig ur balans.

Förvånad men ändå beredd

Det var alltså överraskande, men inte chockerande – jag hade vid det här laget vant mig vid deras tilltag. Jag hade gärna bjudit in hela valberedningen till ett av våra möten. Då skulle de kunna se hur vi arbetade och komma med förbättringsförslag på det vi gjorde. Kanske bidra med information kring hur andra kommunföreningar jobbade. Det var välkommet.

Att valberedningens ordförande dök upp utan min vetskap var bara första steget i deras planering för kvällen. Den verkliga överraskningen väntade när jag anlände till mötet. Först och främst var alla ledamöter på plats. Normalt saknades minst en eller två ledamöter och ofta några suppleanter. Vi fick ibland ringa till ledamöter och påminna dem om att komma till mötet för att vi skulle vara tillräckligt många för att kunna fatta beslut.

En gemensam aktion

Alla var uppklädda och hade tydligt förberett sina inlägg – utom en person, som enligt egen utsago blivit tillsagd att hålla tyst. Något han till min och Carinas förvåning delade med sig av under mötet när han plötsligt sa:

— Jag har ju blivit ombedd att inte säga något, men...

och så valde han ändå att yttra sig.

När han sa de orden blev det uppenbart att detta var en gemensam plan – något de hade samordnat i förväg.

Målet med den här manövern var att överraska mig och få mig att framstå i dålig dager framför valberedningens ordförande. Eftersom både jag och Carina var väl förberedda blev mötet, trots allt, mycket bra. Det som störde dem var att jag ledde mötet precis som en ordförande ska – med struktur, dialog och öppenhet.

Frånvarande stöd från distriktet

När man är i minoritet i en styrelse har man väldigt lite att säga till om, även om man är ordförande. Det var svårt att hantera att en ledande person i styrelsen konsekvent motarbetade mig och försökte motverka mitt ledarskap. Den personen satt också på all information som behövdes för att kunna göra ett bra arbete.

Trots flera försök att lyfta problemen med distriktet fick jag varken gehör eller stöd. I efterhand har jag förstått att distriktet utser personer som är lojala till dem i alla kommunföreningar. På så sätt kan distriktsledningen säkerställa att de blir omvalda gång på gång.

När jag tillträdde som ordförande var mitt fokus att utveckla föreningen – inte att bli en del av en intern krets som brydde sig mer om varandra än om partiet. Därför sågs jag som en outsider och kanske ett hot. När de också insåg att personer som inte var lojala mot dem satt i valberedningen i Sundbyberg gjorde de allt för att undergräva mitt mandat.

En obefintlig relation till distriktet

Jag hade ingenting emot distriktet — jag kände ingen där, hade väldigt lite kontakt med de som jobbade där. Eftersom jag var fullt upptagen med mitt företag, min familj och politiska uppdrag hade jag inte möjlighet att delta i alla distriktsträffar. Och, kanske ännu viktigare, när jag väl deltog på ett informationsmöte med distriktet gick jag hem direkt efteråt, jag stannade inte kvar för att nätverka eller umgås informellt. Det berodde mest på tidsbrist, men också för att jag trodde att det viktigaste var att utveckla föreningen i Sundbyberg.

För mig var det här året ett mellanår. Visst var det jobbigt, men jag var säker på att valberedningen skulle föreslå kompetenta personer till styrelsen året efter. Då skulle det bli riktigt kul att utveckla föreningen. Jag fick helt enkelt uthärda förnedringen – och fokusera på det jag faktiskt kunde påverka.

Vad jag inte förstod då var hur hårt distriktet jobbade för att få bort personer som de ansåg var hot mot dem. I efterhand blev det tydligt varför distriktet aldrig ingrep eller erbjöd stöd. Det fanns personer i denna inre krets som såg mig som ett hot och ville få bort mig. Trots att jag aldrig hade försökt motarbeta dem – eller ens kände någon i distriktet – blev jag ett hot i deras ögon.

Även om det interna motståndet i föreningen var slitsamt, skulle det visa sig att det politiska livet var en tyst kamp om personlig uppmärksamhet. Den idealism och vilja att arbeta för gemensamma mål som en gång lockade mig till partiet lyste med sin frånvaro. I stället handlade det allt oftare om att synas. Att höras. Att profilera sig själv.

Idealen som en gång förde människor till det här partiet verkade ha tystnat. I stället tycktes organisationen drivas av självhävdelse och maktbegär.

Nästa: Personlig profilering i stället för gemensam kamp

Efter valet — eller möjligen strax före valdagen 2018 — åt jag och Carina lunch med den dåvarande ordföranden för SD Sundbyberg. Han frågade om vi ville ta över och driva föreningen vidare, eftersom han planerade att minska sitt engagemang. Vi var mycket intresserade, eftersom det fanns mycket att utveckla – både i föreningens struktur och arbetssätt.

Vi tackade därför ja och han skulle föreslå mig till ordförande vid nästa årsmöte eftersom Carina inte var intresserad av det just då.

Jag och Carina hade flera planer för hur vi kunde få fler medlemmar och synas mer utåt.

Årsmötet 2019 – ny styrelse, gamla motsättningar

Årsmötet som alltid hålls i början av året gick helt problemfritt. Dåvarande ordförande hade ordnat med allt det administrativa inför årsmötet. Jag blev vald till ordförande utan problem eller diskussioner. Den tidigare ordföranden satt kvar i styrelsen, vilket är vanligt när en ny person tar över.

Den nya styrelsen bestod av mig och Carina, som ville utveckla föreningen, på ena sidan. På den andra fanns den tidigare ordföranden, vår gruppledare och tre ytterligare ledamöter som motsatte sig förändring. Vi ville utveckla arbetet betydligt mer än de övriga ledamöterna och tillhörde inte det gamla gardet som värnade om sina positioner och sitt inflytande – vi ville i stället öppna upp och rekrytera brett. Varken jag eller Carina hade heller några betalda positioner från Sundbybergs stad. Till skillnad från förre ordföranden som var politisk sekreterare och gruppledaren som också var oppositionsråd.

Det innebar att vi som arbetade för förändring var två, medan de som motsatte sig förändring var fem. Något som visade sig vara betydligt mer svårarbetat än jag hade förväntat mig.

Mål att öppna upp föreningen

Ett av mina mål var att öppna upp föreningen för mer insyn och påverkan från medlemmar och boende i Sundbyberg. Jag ville ha öppna föreläsningar som vi annonserade om i tidningar och på Facebook så att alla i Sundbyberg kunde komma och träffa oss, oavsett om man var medlem eller inte.

HBTQ-frågor och Sverigedemokraterna – ett känsligt ämne

Nu när jag var ordförande ville jag dessutom driva igenom mina hjärtefrågor. Jag trodde att jag som ordförande skulle lyckas få till en föreläsning med en homosexuell sverigedemokrat som kunde dela med sig av sitt perspektiv på partiets politik. Det skulle även ge våra medlemmar en värdefull möjlighet att ställa frågor. Därefter kunde vi arrangera ett öppet möte för alla i Sundbyberg så att de kunde komma och lyssna på någon som talade om HBTQ-frågor ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv.

Före SVT:s ”SD-bögar”

Att vara homosexuell inom Sverigedemokraterna var vid den tiden en stor utmaning. Först kommer man ut som homosexuell, med allt vad det kan innebära. Därefter kommer man ut som sverigedemokrat och riskerar att också förlora sitt nya sociala sammanhang.

Det mest aggressiva motståndet mot Sverigedemokraterna kom, enligt min erfarenhet, ofta från RFSL, Pride och deras talespersoner. Jag har hört homosexuella män, som utan att veta att jag var Sverigedemokrat, uttrycka sig så drastiskt som: “Om Sverigedemokraterna kommer till makten så kommer vi tvingas att gå runt med rosa stjärnor på jackorna och samlas upp i läger”. HBTQ-rörelsen drev, enligt min uppfattning, en propagandistisk linje mot SD – på en nivå som överträffade den man såg i traditionell media.

Att tvinga media till respons

En öppen föreläsning med en homosexuell Sverigedemokrat skulle sannolikt tvinga både medier och opposition att kommentera och ta ställning. Det skulle också göra det svårare för HBTQ-rörelsen att komma med den typen av påhopp man gjort tidigare. Det här var flera år innan SVT sände programmet “SD-bögar”. Jag såg det som en potentiell fullträff ur kampanjperspektiv. Dessutom, och kanske viktigast av allt, skulle det kunna ge ett viktigt stöd till homosexuella medlemmar – särskilt dem som valt att företräda partiet offentligt.

Delaktighet och möten – verktyg för tillväxt

Ett annat viktigt mål jag hade som ordförande var att skapa fler och mer lättillgängliga medlemsträffar.

Dels att säkerställa att de månatliga after work-träffarna fungerade väl, dels starta upp månatliga helgträffar i form av förmiddagsfika eller brunch för medlemmar som inte ville eller kunde delta i pubträffarna. Detta för att ge medlemmar mer insyn och skapa delaktighet som jag hoppades skulle utmynna i ännu fler medlemmar och fler aktiviteter.

Valstrategiska mål

Jag sa till styrelsen att mitt mål inför valet 2022 var följande: Vid varje tillfälle som flera personer träffades i Sundbyberg och åt middag, träffades över en after work-öl eller i andra sociala sammanhang så skulle minst en person känna någon i Sverigedemokraterna.

Motgångar i förändringsarbetet

Eftersom vi i praktiken var två som ville utveckla föreningen – och fem som motsatte sig förändring – blev det oerhört svårt att driva igenom förändring. Det tog till exempel arton månader att få till enkla after work-träffar. Det gamla gardet motsatte sig varje försök till förändring. De ville ha koll på alla nya medlemmar, för att undvika att bli bortröstade från sina arvoderade positioner — och därmed förlora sitt inflytande.

Min nyfikenhet på andra perspektiv och drivkraft att träffa nya människor med andra åsikter var det som gjorde att jag såg de problem Sverige stod inför och gjorde att jag blev medlem i Sverigedemokraterna. Samma nyfikenhet och drivkraft låg bakom det som skulle bli slutet på min politiska karriär. Och det började – oväntat nog – med ett träningspass i en kommunal träningsanläggning.

Nästa: Man ångrar aldrig ett träningspass eller två

Share

Den 11 februari var jag på en debatt mellan den välkända konservativa debattören Douglas Murray och amerikanen Yaron Brook på KTH. Det var Fria Moderata Studentförbundet som anordnade debatten med rubriken “What is Killing Western Civilization?”. Debatten handlade om hur vår civilisation är på väg att upphöra så som vi känner den. Svenska Dagbladets recension finns här.

Debatten mellan Douglas Murray och Yaron Brook var både intressant och givande. Jag har alltid uppskattat att ta del av olika perspektiv, oavsett om jag håller med eller inte. Tidigare hade jag lyssnat på föreläsningar med bland annat Tino Sanandaji och på samtal hos Timbro. Så när jag fick upp en länk om en debatt mellan Alexander Bard och Gustav Kasselstrand, var mitt intresse för debatter på topp.

Tankar om en missad debatt

Den 25 maj 2019 skulle Gustav Kasselstrand och Alexander Bard mötas i någon form av debatt eller diskussion. Om jag minns rätt såg jag en annons på Facebook och köpte två biljetter direkt. Jag köpte biljetterna dels för att Alexander Bard ofta har intressanta perspektiv, dels för att jag ville förstå Gustav Kasselstrand och hans nya parti bättre.

Gustav Kasselstrand

Gustav Kasselstrand var ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund mellan 2011 och 2015. Mitt intryck var att han var en skicklig debattör som på ett framgångsrikt sätt lyckades bygga upp en stark ungdomsorganisation för partiet. 2015 uteslöts han och flera andra medlemmar i Sverigedemokratisk Ungdom ur Sverigedemokraterna.

Många av de medlemmar som gjorde att jag gick med i Sverigedemokraterna hade blivit uteslutna eller lämnat partiet när Gustav Kasselstrand och William Hahne blev uteslutna. Då bildades AFS som till stor del bestod av uteslutna eller avhoppade Sverigedemokrater. Därför var jag intresserad av att lyssna på Gustav Kasselstrand.

Alexander Bard

Alexander Bard är filosof, ekonom, artist och debattör, känd för att utmana etablerade tankemönster. Han har bland annat varit medlem i flera olika partier, skrivit böcker om digitalisering och gjort framtidsspaningar.

Wikipedia beskriver honom så här:

"Bard har i skrift, tal och media ofta tagit rollen som framtidsprofet och bångstyrig "trickster" i samhällsdebatten. 2018 startade han tillsammans med Aron Flam podden The Aryan and the Jew. Sedan 2019 ingår han även med Andrew Sweeny i samtidsfilosofiska samtal på podden Sweeny vs Bard.

Ideologiskt har Bard förespråkat socialism, liberalism, libertarianism och liberalkonservatism. Han har kallat sig själv för "marxistisk libertarian" och har uttalat sig om bland annat prostitution, droger, internet, och ungdomspolitik.”

Sammantaget gör detta Alexander Bard till, i mina ögon, en av Sveriges mest intressanta tänkare.

Alexander Bards inflytande på mig

Jag hade sett Alexander Bard föreläsa, läst några av hans böcker och lyssnat mycket på honom i olika sammanhang. Dels när han gästade Aron Flams podcast som jag följer, dels i andra sammanhang när han deltar i paneler och debatter.

Palaestra Media – en okänd arrangör

Debatten anordnades av en grupp som kallade sig Palaestra Media, som jag inte kände till. Jag tror att jag tidigare sett något videoklipp om förskolor och genuspedagogik på Facebook, vilket troligen var anledningen till att jag fick upp erbjudandet i mitt Facebookflöde.

Tyvärr kunde jag inte gå och se debatten eftersom jag hade övning med hemvärnet. Jag gav bort mina biljetter och tänkte att jag förmodligen skulle kunna se debatten på Youtube efteråt.

Middag med arrangörerna

Några veckor efter debatten skickade de som anordnade debatten ut en inbjudan via e-post till alla som betalat för biljetter. Det var en möjlighet att träffa organisatörerna bakom eventet på ett enkelt och informellt sätt. Mötet var på en restaurang i Stockholm och allt som krävdes var att man anmälde sig så att de kunde boka tillräckligt med platser för alla.

Jag frågade en bekant från SD om han ville följa med, och vi åkte tillsammans till middagen.

Middagen blev kort men trevlig och bland deltagarna fanns två före detta sverigedemokrater som jag pratade en del med. Båda hade, om jag minns rätt, varit med i det förslag till styrelse för Sverigedemokraterna i Stockholms stad 2014 som gjorde att jag valde att engagera mig politiskt. Jag har alltid velat höra deras version av deras uteslutning och få en bättre förståelse för det parti jag valt att engagera mig i.

Vi pratade inte så mycket om uteslutningen. De hade lagt det bakom sig. Däremot pratade vi mycket om samtalsklimatet, utvecklingen och om vardagliga ämnen. Samtalet gled in på träning, jag tränade regelbundet crossfit under den här perioden. Någon nämnde att de var ett gäng vänner som tränade MMA på söndagar och frågade om jag ville delta på ett pass.

Inbjuden till en träningsgrupp

Eftersom jag aldrig tidigare tränat MMA eller annan kampsport tackade jag ja till att prova. Jag lades till i en chattgrupp med dem som deltog i träningen eller visade intresse.

Träning i kommunal lokal

Träningarna skedde i en kommunal träningsanläggning i Upplands-Väsby. De hyrde lokalen en timme i veckan. De som valde att fortsätta träna bidrog till lokalhyran med 200 kronor i månaden. Jag deltog två gånger och det blev två träningspass som skulle få en betydande inverkan på mitt liv.

MMA, Mixed Martial Arts, är en tävlingsform inom kampsport. Så här står det på hemsidan för Svenska Mixed Martial Arts-förbundet

“Modern Mixed Martial Arts (MMA) är designad för sparring och tävling och ambitionen är att ha så få tekniska begränsningar som möjligt men samtidigt säkerställa att ingen utövare skall få allvarliga skador.”

Träningen hölls, vad jag tror, på en handbollsplan uppdelad i tre sektioner utan väggar emellan. Vår grupp använde ungefär en tredjedel av ytan. Bredvid tränade några barn Kendo tillsammans med en vuxen. Lokalen var öppen, så vem som helst kunde komma in, titta eller gå förbi.

Begränsat med tid

Jag tyckte det var kul och eftersom jag tränat en del och var i ganska bra form kände jag att jag hängde med, trots att de flesta var yngre. Dessutom, och det här var en viktig detalj för mig: alla visste att jag var Sverigedemokrat men ingen brydde sig eller tyckte jag var en sämre person för det.

Även om det var roligt, blev det bara två tillfällen. Jag hade fullt upp med företag, politik, hemvärnet och familj – det var svårt att hinna med.

Jag höll däremot kontakt med en av killarna i gruppen, och vi sågs några gånger över lunch. Det var ett lågmält avslut på något som senare skulle visa sig få stor betydelse.

Det som skulle ta mycket av min tid framöver var mitt ordförandeskap som skulle visa sig innebära problem jag inte förutsett.

Nästa: Ett litet politiskt helvete

Subscribe now